Alla inlägg under oktober 2008

Av Anders Limes - 31 oktober 2008 10:22



Häromdagen kom Financial Times med årets möjligen absolut viktigaste nyhet: Världens oljeproduktion minskar nu med 9,1 % per år.

 

Nästan omedelbart publicerade IEA på sin hemsida en protest mot denna publicering.

 

Spelar det någon roll om oljeproduktionen minskar?

 

I allra högsta grad – vilket blir uppenbart om man sätter sig in i den s.k Peak Oil-teorin.

 

Peak Oil formulerades första gången 1956 av en geofysiker vid namn Marion King Hubbert, när han (som det skulle visa sig, korrekt) förutspådde att USAs oljeproduktion skulle nå en topp 1970, varefter produktionen skulle minska.

 

Hubbert kom fram till denna slutsats genom att först observera att mängden olja i en oljekälla är ändlig. Härefter noterade Hubbert att varje oljefält har tre faser i sitt produktiva liv: öppningsfasen, då oljekällan har ett positivt tryck, olja sprutar upp genom borrhålen, och fler borrhål ger en snabb ökning av produktionsvolym per tidsenhet.

 

Därefter följer en platåfas där minskande utbyte ur de äldsta borrhålen kompenseras av fler nyöppnade hål.

 

Oljefältets sista fas inträder då ingen mängd nya borrhål kan kompensera det minskande utbytet eftersom den utvinnbara oljan i källan börjar ta slut. Oljefältets produktion minskar.

 

I sin idealiserade, teoretiska form är Hubbertkurvan symmetrisk. Av en uppsjö geologiska, ekonomiska, etc. anledningar är ett givet fälts Hubbertkurva ofta inte precis så här symmetrisk. Om man adderar många oljefält närmar man sig dock den teoretiskt förutsagda kurvan, se här Norges oljeproduktion och det sammanhängade USAs. USAs kurva blir en annan när man adderar Alaskas produktion.

 

Det sista steget i Hubbertteorin är att addera världens samtliga oljefält, varvid Hubbert fick fram denna teoretiska kurva.

 

Toppen på kurvan kallas ”Peak Oil” – det är när världen oljeproduktion ”peakat”. Denna topp kan förskjutas åt höger eller vänster beroende på den totala mängd utvinnbar olja som existerar (se t.ex. här hur nya fynd av olja snabbt minskar), och den kan förskjutas uppåt eller nedåt beroende på hur intensivt denna olja utvinns.

 

Det är dock tveklöst så att Peak Oil kommer förr eller senare. Jämför här världens faktiska oljeproduktion med Hubbertkurvan.

 

Nå, säger vissa, detta spelar ingen roll i praktiken, eftersom vetenskapen kommer hitta ersättningar för oljan.

 

Eller? Låt oss ta en sekund att besinna vilken roll just Olja spelar för vårt samhälle här på planeten.

 

Först och främst är flytande petroleumprodukter - samtliga derivat av olja – den utan jämförelse billigaste, effektivaste och mest användbara energikälla mänskligheten någonsin har känt.

 

Betänk följande: varje dag konsumerar mänskligheten c:a 85 miljoner fat olja, d.v.s 13,5 miljoner ton. Ett enda sådant ton olja innehåller 38 GJ energi – dvs 10,6 MWh, en fantastisk mängd energi som t.ex räcker till att lyfta 2100 st 12-tonsbussar till toppen av Kaknästornet.

 

Uttryckt på ett annat sätt: normal mänsklig maxbelastning på ett arbetsprov brukar anges till 200 W. Energin i ett ton olja motsvarar 2200 dygns 24-timmarsarbete av en sådan maxbelastad människa.

 

Det innebär att vi i Sverige (som förbrukar 41 000 ton olja varje dag) har 91 miljoner sådana maxarbetande ”oljeslavar” till vårt förfogande – 10 stycken per invånare! Det är de som tyst bär oss i bilen och på flygplanet. Det är de som bär fram maten till ICA.

 

I USA (som förbrukar drygt 3 miljoner ton olja per dag) har varje invånare hela 23 st sådana slavar. Dygnet runt, alla dagar, i alla väderlekar. Kanske allra bäst: de har inget behov av kost, logi, eller sjukvård!

 

Priset är dessutom försumbart: med dagens dollarkurs och oljepris (65 dollar/fat; SEK/USD = 7,52) kostar ett ton olja – 2200 dygns heltidsarbete på maxbelastning – 3000 spänn, d.v.s en ”oljeslav” kostar helt överkomliga 1,40 kr per dag.

 

Här kan man besinna, att pyramiden i Khufu i Egypten krävde 30 000 slavars arbete i 23 år. Hur mycket olja motsvarar det?

 

Oljan är dessutom den bästa energibärare mänskligheten någonsin känt. Dess energitäthet – speciellt i raffinerade former som bensin, eller högoktanigt flygbränsle, är nästan utan motstycke. Detta är en av förutsättningarna för flygning.

 

Vidare: oljan är flytande i alla normala temperaturer, vilket gör att den mycket lätt kan utvinnas, transporteras, raffineras, etc. Inga ultratäta - och ultradyra - tankar (som för vätgas) eller komplicerade skyfflingsanordningar (som för kol) behövs.

 

Oljan har värmebeständiga kvaliteter som gör att den med stor marginal är det bästa smörjmedlet som finns, en förutsättning för all maskinteknik. Olja utgör basen för i stort sett all organisk kemi – d.v.s alla plaster, nästan allt gummi, alla kompositmaterial, den absoluta majoriteten av alla läkemedel, lösningsmedel, färgämnen, och en stor del av alla textilier.

 

Olja utgör även basen för den organiska kemi som framställer bekämpningsmedel. Dessa, tillsammans med den oljeberoende traktorn och den oljeberoende konstbevattningsanläggningen, samt det av olja och naturgas (som även den peakar inom kort) framställda konstgödslet, har möjliggort den s.k ”Gröna Revolutionen”, såväl som allt modernt jordbruk.

 

Så. Vi vattnar med olja, gödslar med olja, bekämpar ogräs med olja, skördar med olja, transporterar maten med olja på bildäck gjorda av olja som rullar på vägar byggda av olja (asfalt). Maten förpackas i olja och tas till ett köpcentrum för att bäras ut i en påse av olja till en bil som drivs av olja hem till plastbordet av olja där den konsumeras.

 

När man besinnar oljans alla fantastiska egenskaper – egenskaper som de facto möjliggjort den moderna eran – måsta man ibland nypa sig i armen för att komma ihåg att denna ofantliga rikedom, omöjlig att föreställa sig för alla våra förfäder, helt enkelt bara behöver pumpas upp ur marken. Gratis. Vilka ”alternativ” till oljan kan jämföras med detta?


Låt oss återkomma i ämnet inom kort. Tills dess, se dig omkring. Fundera över: vilka saker omkring dig är inte beroende av olja för sin tillblivelse eller transport till dig?

Av Anders Limes - 27 oktober 2008 11:50


 

Den gigantiska deflationsspiralen vi nu befinner oss i har utan tvekan många orsaker, och många är skyldiga för uppblåsandet av bubblan som nu spricker.

 

Vissa pekar fingret på låntagarna som tog stora bolån för att köpa hus de inte hade råd med. Man beskyller dessa personer, trots att de fullt möjligt helt saknade alternativ (jämför bristen på hyresrätter i, t.ex., Stockholm och det därav följande imperativa bostadsrättsköpet).

 

Jag hävdar, som ni förstår, att skulden ligger annorstädes. Jag vill ställa frågan: vem tjänade på affären?

 

Jag föreslog i det förra inlägget, att en ekonomisk elit inom ett ekonomiskt system kommer att ägna sina resurser åt att förstora dessa resurser. Med ett fint ord kallas det att ”investera”.


Enligt högerideologi kommer detta, att de rika blir rikare, leda till att denna rikedom på något sätt sipprar ned till mindre rika grupper, så att även de i sin tur kan få det bättre ställt. Denna process kallas i samtida amerikansk politisk diskurs för trickle down.


Enligt vänsterideologi, å andra sidan, kommer rikedomen stanna hos de rika.

 

Låt oss nu ta ett exempel från verkligheten för att ställa dessa två ideologier mot varandra. Vi reser till USA efter att GWB kom till makten. En tidig åtgärd av den nya administrationen var att radikalt sänka en uppsättning skatter på ett sådant sätt att de rikaste fick störst skattesänkning, en något kontroversiell manöver som motiverades med den emotsedda ”trickle down”-effekten.

 

Hur bra gick det? Wall Street Journal undersökte saken med denna jämförelse mellan inkomstsiffror 2000 och 2006, en period av exceptionell ekonomisk tillväxt. Observera följande i grafen: de fattigaste 90% - drygt 133 miljoner hushåll - har blivit 4% fattigare (detta trots att ekonomin som helhet alltså kraftigt tillväxt).

 

De rikaste 0,01% - knappt 15000 hushåll - har blivit 22% rikare. Observera också att dessa siffror är innan ”Capital Earnings”, låt oss återkomma till detta.

 

Nå. ”Trickle Down”-effekten har alltså uteblivit, vilket man väl tyvärr kunnat förutse. Istället för nedsippring så har rikedomen stannat i samhällets absolut översta skikt. Inte mycket nyhetsvärde i det, kan tyckas, men här kommer den springande punkten: vad gör de rika med alla dessa pengar? Hur investera alla dessa ofantliga summor? Och för att vidga resonemanget, vad gör alla utländska innehavare av massiva mängder kapital (tänk oljeshejker och oljeproducerande stater, tänk kinesiska fabriksägare och internationella investeringsföretag och stater) med sina pengar?

 

Vilken investeringsmarknad kan vara tillräckligt stor att svälja allt detta kapital?

 

Det finns inte många, men en av de största är (eller ”har varit”) amerikanska bolån.

 

Betrakta denna, mycket skrämmande, graf över prisutveckling på bostäder i USA. Som ni ser har bostadspriset exploderat på ett aldrig tidigare skådat sätt.

 

Förklaringen till denna explosion är följande. De väldigt rika hade väldigt mycket kapital att investera, för att få detta kapital att växa ytterligare. Kapitalet lånades därför till investmentbanker som lånade det till bolåneinstitut som lånade det till bolåntagare, som i gengäld förband sig att betala ränta, pengar som hamnade i fickorna på bolåneinstituten, investmentbankerna och, kanske framförallt, de ursprungliga kapitalägarna – här har vi ett exempel på de ”Capital Earnings” som vi nämnde ovan.

 

Bolåntagarna kunde övertygas om att ta dessa allt mer vansinnigt stora lån, delvis eftersom när hela bostadsmarknaden blåstes upp (se den skrämmande grafen igen) såg det ut som att den framtida värdestegringen på huset skulle överväga riskerna med det stora lånet. Jämför här ånyo med bostadsmarknaden i, t.ex., Stockholm: en nästan lika skrämmande graf!

 

På så vis tjänar den ekonomiska eliten på bostadsprisexplosion (d.v.s. låneexplosion / skuldexplosion) eftersom en sådan innebär ränteinkomst-explosion för deras del. Samtidigt förlorar resten av samhället på det hela, eftersom ständigt större andel av inkomster måste gå till att betala ränta till eliten.


Och voilá! Precis som vi föreslog i början på detta inlägg, och i det förra inlägget: den ekonomiska eliten har använt sin priviligierade position till att öka sin rikedom och makt på bekostnad av de mindre priviligierade.


Som Bob Marley uttryckte saken: ”the big fish eat the little fish”.

 

Det finns dock ett problem med att blåsa upp bubblor – de spricker till slut. När ränteutgifterna överstiger vad låntagarna kan förtjäna genom att arbeta för sitt uppehälle (istället för att, som eliten, investera pengar man redan har och leva på räntan), så kollapsar betalningsförmågan förr eller senare.


Just det var en av huvudpoängerna i mitt förra inlägg: värdorganismen kollapsar till slut.

 

Alltså gäller det att flytta sina pengar bort ur marknaden innan den imploderar. Det kommer stå klart inom de närmsta månaderna vilka som lyckats bäst med detta, även om man redan nu kan notera att finansminister Henry Paulsons alma mater, Goldman Sachs, av någon underlig slump (?) är en av de aktörer som klarat detta bäst hittills (av de fem ursprungliga stora investmentbankerna på Wall Street återstår nu bara två. Det finns mycket mer att säga om detta, som i, t.ex., denna länk).

 

För oss övriga har den nya Depressionen dock troligen bara börjat. För en ytterligare skrämmande graf, se denna jämförelse av aktiekurser förra gången jämfört med idag.

Av Anders Limes - 22 oktober 2008 13:48



Det är som en grekisk tragedi.

 

Sättet hur dessa bubblor med tunga, ödesmättade steg blåses upp och spricker. Under kontrollerade former och med begränsad utsträckning leder de till begränsade härdsmältor, som krisen i Sverige på 90-talet.

 

När man går upp en storleksordning leder de till total kollaps. Låt oss ytterligare en gång ta upp den proverbiala historieboken: låne- och ägandekris i Sparta. I Rom. I Frankrike. I Ryssland.

 

I samtliga fall är mekanismen följande:

 

Förmågan att producera (t.ex.i form av fabriker, mark, eller arbetskraft) samlas i händerna på en ekonomisk elit. Denna elit lånar ut denna förmåga till resten av samhället och uppbär för detta ett arrende/ränta, vilken används för ytterligare koncentration av produktionsfaktorer – dvs makt - i händerna på nämnda elit.

 

På så vis förflyttas makten i samhället till en oligarki som utnyttjar denna makt för ytterligare tillväxt. Detta leder till växande spänningar i samhället.

 

Till slut brister samhällsstrukturen under trycket av dessa spänningar, och samhället kollapsar. Antingen sker detta i en klassisk revolution á la stormningen av Bastiljen, eller med ett mer stillsamt sönderfall á la Sovjetunionen.

 

Minns Darwins evolutionslära som utsade att den (biologiska) organism som äger lämplighet att tillväxa i ett (eko)system kommer att göra så. Antingen leder tillväxten till en J-kurva med efterföljande krasch, när de av organismens tillväxt uppbyggda spänningarna leder till en systematisk kollaps. Som ett exempel kan nämnas en cancertumör som tar livet av sin värdorganism.

 

Eller också åstadkoms ett ekvilibrium, en S-kurva, som leder till hållbarhet, t.ex en frisk cell i sin värdorganism.

 

Vad skiljer dessa två åt? Vad avgör om vi får en krasch eller en hållbarhet?

 

Skillnaden utgörs av måttfullhet. Det vill säga, begränsning för tillväxt.

 

Hur går det då ihop; att på en ändlig planet ha tillväxt som singulärt avgörande mått på framsteg? Hur kan företag och deras vinster evigt tillväxa? Hur kan världsekonomin evigt tillväxa?

 

Just precis – du gissade det! Det kan den INTE. Trots allt vad en hel generation ekonomer - vi har alla träffat dem - med den djupaste övertygelse fortsatt vill framhålla, så är den grundläggande principen för det nu rådande systemet… ohållbar.

 

Vi har idag en situation, där den evigt tillväxande ekonomin motsvarar cancertumören som hotar att leda hela planeten till kollaps. Man undrar – vilket bryter samman först? Planeten och dess genom hundratals årtusenden noga intrimmade ekosystem (klassiska S-kurvor med enstaka lämmeltåg etc. som iögonenfallande men perifera undantag), eller det ekonomiska systemet?

 

Märk väl, att vi idag inte talar om nationers kollaps utan faktiskt om hela planetens. Skälet är att vi nu, tack vare en extremt intensiv användning av fossil energi som krafthöjande ”booster-pack”, faktiskt för första gången är mäktiga nog att slå sönder själva Moder Jord.


Nå. Den nu aktuella bubblans nu aktuella sprickande - dvs den s.k "kreditkraschen", med hastigt spridda spin-off effekter, kanske kan bidra till den så eftersträvansvärda framtida måttfullheten... i den bästa av världar!


Tills nästa gång - en illustrationsvideo av människa med övermänsklig (fossil) extrakraft. En kraftfull bild av vår makt här på planeten - och ett frö för eftertanke: Hur förvaltar vi egentligen vår fantastiska makt?



Av Anders Limes - 17 oktober 2008 16:20

Jag driver, som ni alla utan tvekan redan märkt, tesen att dagens USA är ett imperium. Jag föreslår vidare att detta imperium utgör ett ofantligt hot mot mänskligheten och planeten så som vi känner den. Jag föreslår även att imperiet inte kan kallas demokratiskt enligt någon allmängiltig definition av det ordet.


Här i Sverige finns av någon anledning ett motstånd mot att uppfatta det samtida USAs natur - vi verkar fortfarande i stort ha föreställningen att USA på något sätt motsvarar Ewokerna och Rebellerna, hjältemodigt kämpande mot den fruktansvärda Dödsstjärnan.


Det är på sätt och vis förståeligt: både Sovjetunionen och Nazi-Tyskland kan utan tvekan kallas sin tids Dödsstjärnor. Dessa båda maskinstater slogs dock ner av de frihetsälskande, jazzlyssnande, coca-coladrickande, frejdiga amerikanerna, vilket ledde till (etablerandet av det amerikanska imperiet och) säkrandet av världen för "freedom" och "democracy".


Emellertid - varje gång som Imperiet tvingats välja mellan "freedom" alt. "democracy" å ena sidan eller "pengar" å den andra, så har man valt "pengar". Fråga en Iranier varför Mossadegh störtades. Fråga en Chilenare vad som hände med president Allende. Fråga en Palestinier vem som pröjsat missilen som just sprängt hans fyraåriga dotter till slamsor. Fråga, för guds skull, en Indian vem som stulit hans land och utplånat hans folk.


Trots en så ohyggligt lång och blodig historia av övergreppövergrepp, våldsdådvåldsdåd på våldsdåd, så upprätthåller Imperiet fortfarande någon form av respektabilitet i många människors - t.o.m välutbildade svenskars - begreppsvärld. De är fortfarande, på något sätt, Ewoker och Rebeller och Jazzälskare och etc. ad nauseam.


Det är ett mycket bra betyg åt propagandamaskineriet i fråga. MVG.


Nå. En sak som behövs för att något kvalificera propagandans bild av USA, är fakta om samhällsutvecklingen i det landet. Sådana fakta är våra svenska media av någon anledning fullkomligt urusla på att förmedla.


Som till exempel berättelsen om Habeas Corpus.


Det fanns i USA - liksom i Västerlandet i stort - en princip, att ingen människa skulle kunna kastas i fängelse utan rätt till rättegång. Denna princip kallas Habeas Corpus.


Denna princip upphävdes i oktober 2006 i USA, i och med kongressens godkännande av Military Comissions Act.


Enligt denna lag kan vilken person som helst, var som helst på jordklotet (d.v.s. t.ex du eller jag eller...) sättas i fängelse på obestämd tid, utan att få höra anklagelserna eller få ta del av bevisningen, utan att ha rätt till rättegång.


Enligt denna lag avgörs ditt öde av en militärtribunal framför vilken du företräds av en militär-"advokat".


Alltså. Jag promenerar gatan fram. Blir indragen i en skåpbil. Blir slagen och sparkad och elchockad. Får inte höra ett ord om varför. Har ingen rätt att kräva rättegång. Kan alltså inte bevisa min oskuld. Kommer alltså aldrig ut. Försvinner, helt enkelt.


Det är detta som på Ny-engelska är känt som "freedom" och "democracy". Och det är, sedan oktober 2006, helt lagligt i USA.


Som Keith Olberman uttryckte saken på hösten 2006:



Av Anders Limes - 14 oktober 2008 13:46


Puh! …?

 

Efter att våra stora ledare satt sig ner och diskuterat i Paris i helgen, verkar saker och ting (se förra inlägget) lösa upp sig. Kanske.

 

Betänk följande: Veckan efter att USAs krispaket lagts faller världens börser som en sten med en stor sten bunden till sig. I Stockholm ned mer än 20% på 5 dagar, d.v.s per definition en ”börskrasch”.

 

Veckan efter att EUs krispaket lagts (=denna vecka) stiger börserna världen runt som en varmluftsballong med raketmotor.

 

Tydligare exempel på USAs nedgång och fall, eller på slutet på unipolaritet, får man leta efter.

 

Varför spelade Henry Paulsons krispaket ingen roll?

 

Dels naturligtvis därför att inget mindre än ett världsomspännande grepp kunde ha någon effekt, men framförallt på grund av att planen innehöll så många grundläggande fel (och varför dessa grundläggande fel aldrig dykt upp i svenska media undrar jag fortfarande… DNs Johan Schück, t.ex., har en del att förklara på den punkten)

 

USAs skuldberg är som sagt idag i paritet med jordens BNP. Denna skuld kan ses som uppdelad i tre nivåer; privat skuld (kreditkort, bolån, billån…), företagsskuld, och statsskuld.

 

***

Det hela kompliceras av att mycket av denna skuld är ”försäkrad” med hjälp av ett instrument som heter CDS; summan av CDS-kontrakt uppgick i september i år till minst 58 tusen miljarder dollar (dvs även dessa i paritet med jordens BNP). Finansmannen Warren Buffet  – en man som vanligen har en sjujäkla koll – har kallat CDS för ”Financial weapons of mass destruction”.


***  


Paulsonplanen gick ut på att staten köpte utestående lån av företag, alltså en överföring av skuld inom USA. De utestående, obetalda lånen kvarstår, men belastar nu USAs kreditvärdighet istället för olika företags, vilket enligt förhoppningen skall få dessa företag att kunna börja låna igen vilket skulle lösa upp kreditknuten. Dessutom skall detta förhindra en kaskadeffekt av kollapsande CDS.


Notera att privatpersonera som sitter fast i olika skuldfällor inte berörs av denna plan. Man anger att när lånen blir bättre – alltså framförallt bostadsmarknaden återhämtar sig – kommer dessa köpta lån att ånyo stiga i värde och skattebetalarna kommer att få tillbaka sina pengar.

 

Precis hur bostäder skall stiga i värde med hjälp av en plan som helt enkelt stjäl pengar från skattebetalare (a.k.a. bostadsägare) för att ge till en uppsättning banker, framgår inte av planen. Vidare; om bostadspriserna skulle stiga till tidigare (pre-krasch) nivåer  så skulle det allt fattigare amerikanska folket inte ha råd att bo. Det var ju just detta faktum som utlöste krisen från början!

 

Hursomhelst - bl.a p.g.a ovanstående så föll planen initialt i representanthuset. Som bekant fläskade man sedan på med riktade bidrag till olika kongressmäns specialintressen vilket fick tillräckligt många röstande att glömma sitt större ansvar, och rösta igenom planen. Bra för bankerna och deras ägare. Dåligt för USA och dess folk.

 

Finns det fler skäl till att planen är så problematisk? Visst finns det:

 

USAs stat måste som bekant idag låna pengar för att gå runt, för närvarande drygt  400 mdr dollar per år. Dessa pengar kommer från försäljning av statsobligationer.

 

Nu måste alltså mängden sålda statsobligationer mer än fördubblas. Frågan är – finns det köpare till alla dessa? Betänk, att när obligationerna inte säljs, då har USA inte längre råd att betala sina många åtaganden, och då återstår… tryckpressen.

 

Dags att ta fram historieboken igen. Ett klassiskt exempel på en skuldsatt nation som tog fram tryckpressen för att betala sina fordringsägare är Tyskland under Weimaråren. Som bekant ledde den resulterande mark-kollapsen/hyperinflationen  till samhällelig kollaps med gatuslagsmål och polarisering. Som vanligt var det den mest aggressiva och våldsbenägna fraktionen som gick segrande ur striden – alltså nazisterna.

 

Om en liknande utveckling sker i USA, vilken fraktion kommer segra då? Och vidare – vad säger USAs alla fordringsägare när deras dollartillgodohavanden går upp i rök p.g.a dollarns kollaps? Vad kommer Saudierna, Kineserna, Ryssarna att ta sig till i en sådan situation? Å andra sidan – dessa fordringsägare skulle med all säkerhet bli blåsta när bankerna de investerat i gått omkull, vilket säkerligen skett om ingen plan lagts fram.

 

Tanken är skrämmande. Kanske är det dessa skräckscenarier – krig och/eller revolution – som tvingade igenom planen trots dess många brister. Kanske var det helt enkelt ännu en amerikansk stöld, faciliterad av en köpt kongress, från medelklassen till överklassen. Kanske lite av båda.

 

Dock - möjligen är det så att dollarns status som global reservvaluta (vilket skiljer den från Weimar-markens) utesluter ovanstående händelseutveckling. Kanske kan EUs räddningspaket – om det går igenom Europas olika parlament– lösa upp situationen tills vidare.

 

Kommande månader kommer bli mycket intressanta. USA mellan en rock och ett hard place är ett skådespel att följa – imperier kollapsar ju, trots allt, inte så ofta.



Under tiden så har Jon Stewart någonting att säga om hur GWB bidrog till att få igenom Paulsonplanen... Chockdoktrinen, ni vet!


Tillägg: se "Kreditkrasch, del 3", här.



 

Av Anders Limes - 9 oktober 2008 17:24

Gott folk, jag åker iväg till Frankrike ett par dagar. Så, som de säger i Europa: Auf Wiederschreiben i början på nästa vecka. Tills dess!

Av Anders Limes - 7 oktober 2008 15:33


De senaste 10-20 åren har präglats av en historisk kreditexpansion - en kreditbubbla som nu håller på att spricka. Hur gick det till?


Kort sagt - ungefär så här: produktion av alla slags prylar ”outsourcades” till ”tillväxtekonomierna”. Samtidigt föll USAs oljeproduktion bara för att ersättas av produktion i resten av världen (Konsumtionen av olja har som bekant bara stigit i USA som nu suger i sig en fjärdedel av jordens olja trots sina ynka 5% av jordens befolkning).


Tillväxtekonomiernas produktion av prylar och olja exporterades tillbaka till USA (I en härlig gegga av sweatshops, ohyggligt energiintensiva globala transporter och vansinniga vinster till multinationella företag, kort sagt: ”Globalisering”).


USA betalade denna import med lånade pengar.


Lånade pengar?


Japp. Personlig skuld + företagsskuld + statsskuld i USA är nu helt i paritet med världens totala BNP.


Varifrån kom alla pengar? Kort sagt - ungefär härifrån: Alan Greenspan sänkte styrräntan samtidigt som GWB tog bort alla regler för utlåning (det kallas ”avreglering” eller ”fri marknad” och är ”bra” enligt alla som kan tjäna pengar på det). Resultatet blev att USA badade i billiga, lättillgängliga pengar, vilket ledde till en explosion av alla slags lån (bostad, bil, kreditkort, utbildning, etc).


Långivarna i USA – som tjänade storkovan på att sälja skuld (de cashade ju in räntan och dessutom en uppsjö ”administrativa avgifter”) sålde sedan vidare sina lån till t.ex en investmentbank, där lånen paketerades ihop med andra lån och därefter såldes vidare till (framföralllt utländska) investerare i olika former, t.ex pensionsfonder, regeringar, etc. En bra ordning för långivarna, de behöver inte ha en massa utestående lån på balansräkningen och kan alltså obehindrat fortsätta låna ut pengar.


Alla tjänar på affären – Alan Greenspan och GWB som kan sola sig i glansen av en expanderande ekonomi, storföretagen som tjänar på globaliseringen, den amerikanska konsumenten som kan shoppa, shoppa, shoppa, ”tillväxtekonomiernas” nyrika sweatshop-direktörer och sist men inte minst de utländska investerarna som cashar in ränta på en idiotsäker investering.


Idiotsäker, kunde investerarna visa sina andelsägare, eftersom alla amerikanska värdepapper de köpt hade högsta kreditsäkerhetsratingen – AAA – enligt både Standard & Poors och Moody’s.

  

***


Tjänade verkligen ALLA på afären, undrar du kanske? Nej, du hade precis rätt; varken miljön eller arbetarna i ovan nämnda sweatshops tjänade ett skvatt på affären, däremot blev båda utsugna, söndermanglade, och förstörda. Men som vilken ekonom som helst kan förklara för dig har sådana bisaker (s.k. ”Externaliteter”) inte  någonting i ett ekonomiskt resonemang att göra. Här handlar det nämligen utelsutande om profit.


***

  

Resultatet blev en värld i vilken USA exporterade skuld – a.k.a räntebärande värdepapper och skulvaluta i form av dollar – till resten av världen som i utbyte exporterade olja, elektronik, kläder, mat, etc till USA, till det ringa priset av miljoner utsugna slavarbete och ett stycken söndersmulat jordklot.


Sedan hände någonting. Lånehajarna i USA blev för giriga. I sin jakt på evigt ökad låneförsäljning expanderade de sin kundbas genom att gräva nedåt i inkomstligan – från ”prime” till ”subprime”.


Minns dvärgarna i Moria, som av girighet grävde för djupt ned i berget och väckte den eldsprutande Balrogen...!


Man började låna ut till The NINJAS (No Income, No Job or Assets). Nya lån där man under en startperiod inte ens behövde betala på räntan – den adderades till lånesumman – dök upp.


Som man kanske kunnat förutse, klarade dessa människor inte av att betala sina lån. De kollapsade. Och det gjorde deras lån också, lånen som sålts och paketerats och sålts och till slut hamnat utsmetade över hela jordens finanssystem. Och nu undrar varje långivare på jordklotet hur mycket sådana här dåliga lån de andra långivarna sitter på. Allas kreditvärdighet är således oklar (Som ni förstår upplevs Standard & Poors och Moody´s utsagor inte längre precis 100% tillförlitliga).


Alltså lånar ingen ut en krona till någon annan. Et voilà: Kreditkris!


Det eldsprutande monster som släpptes loss har just bara börjat riva, slita, och bränna. Sjuhundra tusen miljoner lånade pappersdollars kommer inte att kunna stoppa honom. Mer om det i nästa inlägg.

Av Anders Limes - 6 oktober 2008 15:18


 

Den 1 oktober 2008 aktiverades ett nytt militärkommando i USA, vid namn CCMRF (Uttalas "Sea-Smurf").  För första gången sedan inbördeskriget finns nu stående aktiv trupp inuti USA. Army Times, den amerikanska arméns egen tidning, skriver så här glatt om denna nya enhet, och det kanske inte är så konsktigt att militärerna är glada, men vad betyder det hela egentligen? Visst känns det hela lite bekant?

 

Vi tar upp den dammiga historieboken ur kappsäcken och går tillbaka 2000 år i tiden, till norra Italien. Det är år 49 fKr, Julius Caesar har just total-ägt Gallien och tycker det är dags att styra upp politiken hemma i Rom, Krigsherre-Style. Tyvärr har han emellertid inte oinskränkt makt i Rom, eftersom Rom vid denna tid styrs av Senaten.


Caesar kan inte heller bara knalla iväg till Rom med sina legioner från Gallien, detta på grund av en lag som förbjuder trupp söder om floden Rubicon - alltså inuti det Italienska hemlandet.

 

…Eller kan han? Visst kan han! Caesar går som bekant över Rubicon med sina trupper, slår ner allt motstånd i det därmed utlösta Inbördeskriget (Ni såg väl HBO-serien Rome, visst?) och utropar sig som Imperator, kejsare, diktator, The Shit, etc. Därmed avslutas den tidsperiod i Roms historia som kallas Republiken, och Imperietiden inleds (även känt som tyranniet, diktaturen, etc).

 

Så, åter till USA och 2008. Det har sedan inbördeskriget funnits en lag, s.k Posse Comitatus, som förbjuder aktiv trupp i hemlandet. Undantag finns för Nationalgardet när det styrs av guvernörer, och så finns det ett undantag för kustbevakningen, men den federala regeringen – dvs Bush – har varit förbjuden att styra över militären när den befinner sig i hemlandet. De demokratiska poängerna med en sådan lag är uppenbara.

 

Posse Comitatus upphävdes 2002 – av Bush – men upphävandet upphävdes 2006, av kongressen. Dock upphävde Bush omedelbart upphävandet av upphävandet i ett s.k ”Signing Statement”, dvs att han skrev en liten brasklapp innan sin signatur på dokumentet från kongressen.


I detta sammanhang kan vi för övrigt notera att ingen tidigare president har skrivit så många signing statements som Bush. Detta är ett av huvudskälen till att hans administration allt oftare kallas "The Imperial Presidency".


Hursomhlest - imperatorn har alltså helt enkelt skitit i de folkvaldas åsikt och kört över dem i denna fråga. Han ska fan få styra över militärer hemma i USA, och så är det med det.

 

Men varför…???

 

Upp med historieboken igen! Till 2001, i Argentina. En jättelik kreditkris (det låter kanske bekant) håller på att utspela sig. Folk springer till bankerna för att ta ut sina pengar – en klassisk run on the banks. Högerregeringen bestämmer sig för att sätta stopp och förbjuder bankuttag. Detta leder till upplopp och skadegörelse, folk sabbar reklamaffischer för Coca-Cola osv, varvid regeringen bestämmer sig för att eskalera med polisen (klantskallarna hade inte några arméenheter i närheten), det blir skottlossning och människor dör, men det leder bara till ytterligare eskalering av upploppen. Tillslut ger presidenten upp och flyr från taket på palatset i helikopter.

 

…Det påminner lite om töntarna som flydde från amerikanska ambassaden i Saigon, också de i helikopter…

 

Hursomhelst. Det är stora tider. Imperiet skakar i sina grundvalar.


Jag säger inte att amerikanska armén kommer börja stridsvagna runt på Manhattan imorrn, men jag säger att stressnivån i samhället stiger, skyddsmekanismerna försvinner, och situationen förvärras dag för dag. Fullt tillräckliga skäl för eftertanke (och bloggande).


Jag återkommer inom kort - tills dess, varför inte spana en Bank Run på film (Jimmy Stewart i huvudrollen!).



Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Oktober 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards