Alla inlägg under november 2008

Av Anders Limes - 28 november 2008 16:26



En sak som präglar vårt moderna samhälle är den djupa kluvenhet som går rätt genom dess alla lager och indelningar. Oavsett om man avser intellektuellt resonemang, konst, vetenskap, samhällsbygge, så är vi i grunden kluvna i vårt förhållande till verkligheten och planeten vi bor på.

 

Denna kluvenhet har kommit till ytan i den nu pågående Depressionen: samtidigt som alla är överens om att vi måste konsumera mer för att rädda ekonomin, så är alla lika överens om att vi måste konsumera mindre för att rädda planeten.

 

Vi är alla överens om dessa två grundläggande sanningar, vilket leder till följande slutsats: vi måste välja mellan vår ekonomi och vår planet. Men den slutsatsen är ju uppenbarligen fullständigt befängd – vilken insikt leder till följande: Vår ekonomi måste brytas sönder så fort som det någonsin är möjligt.

 

Men det är en otänkbar tanke, och därför tänks den inte. Helst tänker de flesta av oss inte alls medvetet (men tveklöst undermedvetet) på dessa svåra saker. Låt oss fundera kring detta en stund – och låt oss i detta syfte kasta oss ut i psykodynamikens spännande värld!

 

Vi har enligt ovan en olösbar konflikt i relationen mellan ekonomi och planet – en konflikt av just den art som Freud talade om. Den olösbara konflikten kan förträngas, ofta på bekostnad av ett ”neurotiskt själsliv”, eller, i svårare fall, ”hysteri”. Om skyddsmekanismerna bryter samman inträder psykosen varvid verklighetsuppfattningen fullständigt kollapsar och patienten skapar sin egen verklighet, komplett med mystisk strålning, förföljelsemani, underliga röster, etc.




***


En psykiater jag träffade en gång berättade följande historia om patienten K:

 

K, 47, var enda barnet, ”klen” som liten, hade klarat av flytten hemifrån hjälpligt men var kvarstående mycket bunden till modern, som i sin tur hade en mycket nära kontakt med K. Fadern dog i unga år.

 

K hade mycket svårt att klara sig i vuxenlivet, och förlorade arbete efter arbete. En morgon kort efter ännu ett sådant nederlag på arbetsmarknaden skulle K resa på besök till sin mor. Han upplevde en svaghet och ostadighet på benen, men han klarade ändå resan. Väl hos modern vaknade K dagen därpå med total oförmåga att röra benen – K var ”förlamad”. Inga utredningar har till denna dag kunnat påvisa någon kroppslig sjukdom.

 

K är nu förtidspensionerad och har flyttat hem till modern igen. Och K och hans mor mår bättre än någonsin: hon kör runt honom i rullstol, lagar mat och bäddar ner honom till natten.

 

På så vis har den olösliga konflikten med barndomens slut och uppbrottet från hemmet ”lösts” genom en ”hysterisk förlamning”.

 

***


  

Alltså. Olösliga konflikter är oerhört slitsamma och farliga för individer som lever med dem. Personligen tror jag inte att ett samhälle är ett dugg bättre på att hantera olösliga konflikter än vad en människa är – vad tror ni?


Vänligen läs nu detta nyliga debattinlägg av George Monbiot. Monbiot, som de flesta av oss känner som en obotlig optimist (trots alla deprimerande saker han berättat om under årens lopp), är fullkomligt modfälld. Han undrar – precis som jag gjorde i det förra inlägget - om det är försent, närmare bestämt: om växthusets feedbackloopar redan har dragit igång, oåterkalleligt? 


Monbiot nämner emellertid inga andra begränsningar för fossilbränslen än politiska konventioner – d.v.s frivilliga neddragningar av konsumtionen. Med den utgångspunkten anser jag all pessimism vara ursäktad, eftersom minskad energikonsumtion är detsamma som minskad tillväxt, vilket är omöjligt att åstadkomma frivilligt i ett kapitalistiskt system – det är helt enkelt emot systemets natur.

 

Vänligen läs nu detta debattinlägg av professor Kjell Aleklett, chef för ASPO international.


Just här finns en smula hopp – faktiskt vårt enda hopp. De fossila bränslena håller på att ta slut. Därför kommer våra utsläpp av fossilt kol att minska långt snabbare än vad någon frivillig, politisk process kunnat ordna. Möjligen t.o.m tillräckligt snabbt för att rädda oss från den hastigt annalkande växthuskatastrofen. Möjligen! 


Och dessutom - när den fossila energin kollapsar så gör vårt ekonomiska system som sagt det också. Därmed kan den olösliga konflikten lösas, och vi kan befrias från det andliga skruvstäd vi suttit fast i sedan vi sålde våra själar till den eviga tillväxten. Det vill säga: till kapitalismen. Det vill säga: till den okontrollerade girigheten.

 

Det finns alltså, trots allt, ännu hopp. Hopp, för mänskligheten. Och hopp för vår lilla blå planet – det enda hem vi någonsin känt:





ANNONS
Av Anders Limes - 21 november 2008 15:07



De flesta människor man möter verkar vara överens om följande: utsläpp av koldioxid leder till att halten av koldioxid i atmosfären ökar. En ökande halt av koldioxid leder till stigande medeltemperatur på Jorden. Denna stigande temperatur leder till klimatförändringar, t.ex stigande havsytor. Vi behöver därför minska våra utsläpp av koldioxid.

 

Nästan alla människor jag har talat med om denna fråga, verkar ha uppfattningen att graden av uppvärmning står i proportion till halten av koldioxid – att man kan rita upp ett linjärt förhållande mellan koldioxid och temperatur, eller havsnivå.

 

Just här finns ett tyst feltänk. Man utgår, ofta omedvetet, från att vi talar om en linjär process, när ju verkligheten - vilket borde vara allmänt bekant - är i högsta grad icke-linjär och oförutsägbar.

 

Vadå icke-linjär? Jo – minns ni Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park? Han spelade en excentrisk matematiker som ständigt pratade om kaos och underliga attraktorer. Han ”förutsåg” att kontrollsystemen i parken skulle bryta ihop i en plötslig och okontrollerad kaotisk process, varefter händelseförloppet blev oförutsägbart. Denna förutsägelse grundade han på insikten att komplexa system i princip fungerar icke-linjärt, d.v.s har potential för plötsliga ändringar i sina tillstånd.

 

Jag har själv en gång fått i uppgift att modellera dynamiken i ett mycket enkelt system, bestående av ”vråkar”, ”rävar” och ”kaniner”. Fåglarna åt kaninungar och rävungar. Rävarna åt kaniner och vråk-ägg. Kaninerna åt gräs. Trots detta systems extrema enkelhet var det mycket svårt att justera indata (populationsstorlekar vid simulationens början samt barnafödande och aptit/jaktförmåga) så att det blev stabilt. När vi slutligen lyckats med det, ökade vi på försök rävarnas jaktförmåga med någon procent, varefter hela systemet kraschade: kaninerna utrotades, rävarna dog, och därefter svalt även vråkarna ihjäl.

 

Man kan beskriva systemet som en 3D-graf där x, y, och z-axlarna utgörs av de tre arternas populationsstorlekar. Grafen snurrar kring en punkt – en s.k ”attraktor” -  så länge systemet är stabilt: detta motsvaras av långsamma fluktuationer i populationsstorlekarna. Vid instabilitet lämnar systemet sin omloppsbana och hittar antingen en ny jämvikt – en ny attraktor, eller spårar ur och kraschar.

 

Ett exempel på ett komplext system i balans: en frisk människa som motionerar då och då och äter måttfullt enligt kostcirkeln. Beskrivande parametrar som blodsocker, kolesterol, etc snurrar i jämvikt kring sina attraktorer.

 

Tillför nu en massa extra energi (t.ex. i form av Big Macs) och stillasittande (t.ex. i form av dokusåpor). Systemet kommer först försöka kompensera med hjälp av negativa feedbackloopar, men sedan övervinns kontrollmekanismerna och systemet kraschar in i diabetes, högt blodtryck, kolesterolsjukdom, etc.

 

Om behandling sätts in (framförallt i form av insulin) kan systemet fångas in av en ny attraktor: organismen dör inte, utan hamnar i ett nytt jämviktsläge (som kallas ”det metabola syndromet”). Om ingen behandling ges fortsätter organismen braka iväg i kaos och obalans mot kollaps – d.v.s mot döden, i det här fallet troligen genom s.k ketoacidos.

 

Åter nu till klimatet. Larsen B-isflaket hade funnits i minst 10 000 år när det plötsligt kollapsade i februari 2002. Kollapsen förvånade forskarna: istället för att gradvis minska i storlek förintades hela isflaket (stort som Gotland) på ett par veckor. Det visade sig att smältvatten som legat ovanpå isflaket letat sig ner genom isen och slitit isär den, på plötsligt och oförutsägbart – icke-linjärt - sätt.


Det som hände Larsen B var alltså följande: oförutsedda positiva feedbackloopar tog över händelseförloppet och kastade ut systemet från sin tidigare attraktor runt vilken det cirklat i 10 000 år.


Och det är så det förhåller sig med komplexa, dynamiska system, som t.ex vårt klimat: de fungerar icke-linjärt; omställningarna är revolutionära.

 

Betänk nu följande positiva feedbackloop: permafrosten smälter. Därvid frigörs miljarder ton metan och koldioxid som hittills legat låsta i marken – motsvarande mer växthusgaser än vi hittills lyckats spy ut med alla fossila bränslen sammanlagt.

 

Betänk även denna feedbackloop: När isarna smälter kommer havsytan i dagen – och värme absorberas till havet istället för att reflekteras från den vita isen.

 

Det som är så ohyggligt skrämmande med allt detta är att feedbackloopar som dessa inte ingår i IPCCs berömda klimatmodell!

 

Alltså. Det kan vara så, att även om vi idag helt slutar använda alla fossila bränslen, så är det för sent. Det är möjligt att vi redan har lämnat vår tidigare attraktor, och att vi nu kastas mot en ny, drivna av feedbackloopar långt mäktigare än oss människor.

 

Denna nya attraktor kan antingen ligga relativt nära den nuvarande, och vi hittar en ny jämvikt i ett djungelklimat som under, t.ex Juraperioden.

  

***


Under Jura fångades koldioxid in från atmosfären och bands i växter, växter som sedermera fossiliserades och bildade stenkol och olja. Gradvis minskades därvid växthuseffekten, och klimatet kallnade.


Allt detta fångade, gömda, kol håller vi emellertid nu på att frigöra i atmosfären igen – och det finns onekligen en viss symmetri i att klimatet därmed skulle återvända till den jämvikt som rådde under Jura.


***


 

Eller också hittar planeten inte någon ny jämvikt som är förenlig med liv. Vi kommer då kastas handlöst mot ständigt högre temperaturer, och planeten blir en kokhet öken. Detta har redan hänt – på vår systerplanet, Venus.


Poängen är naturligtvis att vi inte har en aning. Vi har inte en aning om balansen redan är oåterkalleligt rubbad, om vi redan nu handlöst kastas iväg i en okontrollerad växthuseffekt. Och vi vet inte om planeten kan hitta en ny attraktor som är förenlig med liv – eller om vi genom att gräva upp och släppa lös den glömda och begravda kol-demonen har dömt planeten till undergång. Vi vet inte.

 

Som sagt: vårt globala ekonomiska system och dess energiförbrukning har blivit en monstruös, ständigt växande cancersvulst som hotar allt levande. Vi kan bara hoppas – eller be, om man känner för det – att denna cancersvulst kollapsar innan planeten gör det. Och hoppas – eller be – att det inte redan är försent.



ANNONS
Av Anders Limes - 14 november 2008 16:11



IEA släppte sin World Energy Outlook i onsdags. Ett textstycke så fullt av motsägelser och tankefel har sällan setts… man blir gråtfärdig.

 

1) Den första rekommendationen i detta stycke text är att de oljesubventioner (totalt 310 miljarder dollar) som gör olja och bensin tillräckligt billiga för medborgarna i de oljeproducerande länderna ska tas bort. Detta ska leda till minskande efterfrågan och utsläpp. I nästa mening anges att stigande internationella oljepriser leder till samma resultat, men då på bekostnad av ekonomisk tillväxt i oljekonsumerande länder, rika såväl som fattiga.

 

Alltså. Invånarna i oljeproducerande länder ska få dyrare olja eftersom annars får den rika världen dyrare olja och det kan minska vår ekonomiska tillväxt. En rent äcklig, och klassiskt västerländsk, arrogans!


2) Man anger följande: oljeproduktionen i världen kommer stiga från 84 mb/d 2007 till 106 mb/d 2030. Saudiarabiens produktion kommer stiga från 10,2 mb/d till 15,6 mb/d under samma tidsperiod. Detta skall åstadkommas genom att investera i oljeproduktion i existerande fält.  

Alltså. De fält som redan nu producerar sitt absoluta maximum skall magiskt öka sin produktion – med upp till 50%! Självfallet en totalt befängd idé.

  

3) Därefter anges att världens bevisade oljereserver nästan dubblerats sedan 1980.

 

Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. När ett fält upptäckts kallas det ”troliga” reserver. När dessa börjar utvinnas blir de ”bevisade”. Detta innebär ingen ökad mängd faktisk olja – det innebär endast att man flyttar siffror mellan kolumner i sin bokföring. Så här ser fynden av olja ut – ser du någon ”fördubbling” sedan 1980? Nej, precis. Det är en bokföringsmässig lögn.

 

4) Därefter anges att en tredjedel av den totala mängd olja som återstår att pumpas upp ännu ej blivit upptäckt.

 

Här hänger sig IEA helt enkelt åt önsketänkande. De senaste 100 åren, och otaliga miljarder dollar, har ägnats åt att prospektera efter olja. Fynden har drastiskt minskat, varför man även minskat prospekteringen drastiskt. Och ändå hävdar IEA – helt grundlöst - att  flera stycken nya Saudiarabien återstår att finna!

 

5) Man anger att ökad energieffektivitet minskar fossilbränsleanvändning med 22 miljarder ton oljeekvivalenter mellan 2010 och 2030.

 

Även detta är tankeverksamhet på en tolvårings nivå. Betänk följande: du byter dina lampor till lågenergilampor och sparar energi, och därmed sparar du 10 000 kr per år. Dessa pengar kan du köpa prylar för – och då förbrukas samma energi du just sparade, fast i en fabrik istället för hemma hos dig. Du kan även sätta in pengarna på banken – som då använder dem till utlåning som, ånyo, leder till konsumtion av varor, dvs, av energin du just sparade.

 

Fenomenet är välkänt, och går under namnet Jevons Paradox. Alltså – energieffektivisering kan inte leda till totalt sett minskad energiförbrukning i ett kapitalistiskt system. Den insparade energin går istället per automatik till – du gissade det – tillväxt!

 

6) IEA hävdar att världens oljeproduktion nu minskar med 6,7% per år (en nedåtrevidering från de 9,1% som angavs i den tidigare versionen av rapporten som jag hänvisade till i ett tidigare inlägg). Man anger vidare att total minskning av produktion kan motverkas genom att investera i befintliga fält.

 

Hoppsan. I början av rapporten sa man att investering i befintliga fält skulle drastiskt öka total produktion. På slutet kommer nu en helt annan, mycket moderatare, uppgift!

 

7) I stort säger sig rapporten vilja två saker. Dels, minska växthusgaser. Dels, öka oljeproduktion.

 

Ja… att dessa två saker inte går ihop är väl ganska uppenbart.

 

8) Hela rapporten vilar på den kapitalistiskt födda idén att olja produceras. Detta leder till idén att produktionen följer marknadslagar och därför kan ökas i korrelation med efterfrågan.

 

Detta är ett feltänk. En ideologisk dogm som, när den möter verkligheten, bryter samman. Olja produceras inte av människor, den utvinns. Och när den är slut så är den slut. Finito.

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är förbluffad och perplex efter läsningen av denna rapport. Jag har aldrig sett något liknande. Självmotsägelser, lögner, logiska kullerbyttor... Om våra beslutsfattare tänker basera sina beslut på en bokstav av vad som står i denna rapport så är det, som man säger i Örebro, så jävla kört.



Av Anders Limes - 11 november 2008 16:02



Det grundläggande problemet med ”Peak Oil” är, tror jag, följande: Peak Oil ifrågasätter den världsåskådning (Weltanschauung) som för tillfället dominerar här i västvärlden. En världsåskådning som handlar om framsteg, om demokrati, om rymdresor och om upplysning. En världsåskådning vars grundläggande premiss kan formuleras sålunda: allt blir, sakta men säkert,  bättre!

 

Man kan spåra denna världsåskådning till upplysningstiden, när vetenskapen kröntes till saliggörande och allsmäktig Gud. Därmed gjordes mänskligheten för första gången till sanna herrar över sin framtid: med vetenskapens hjälp skulle en ständigt ljusare framtid skapas. Ett exempel på denna världsbild är kulturfenomenet Star Trek, som i sig rymmer ett underbart destillat av denna fantastiska tro på framtiden, och på vetenskapen, och på mänskligheten.

 

Nå. Över nu till individen, och vägran att acceptera Peak Oil.

 

Individens identitet och jag-upplevelse utgörs av följande obligata teoribildningar: en ”theory of self” en ”theory of others”, och en "theory of the world”, d.v.s en "världsåskådning”. Mycket av dessa grundläggande ståndpunkter är även kända under namnet ”värderingar”.

 

En individ kommer försvara dessa identitetsdefinierande teorier / värderingar så långt det någonsin är möjligt, bl.a eftersom inget byte till en alternativ uppsättning kan ske utan en kaotisk och skrämmande övergångsperiod under vilken man står utan fungerande ideologiskt-psykologiskt ramverk: jämför den ohyggliga ångest som är kopplad till upplösandet av självet (och därmed teorin om självet) i samband med debuten av psykossjukdomen.

 

Alltså. Majoriteten kan inte acceptera Peak Oil helt enkelt eftersom man inte vill acceptera Peak Oil.

 

Vill du acceptera idén att dina barn aldrig kommer flyga? Vill du acceptera tanken att bilismen kommer försvinna och 90% av landets och stadens alla asfaltsvägar (japp, inklusive Norra Länken) blir ett sorgligt monument över mänsklig idioti? Vill du acceptera idén att nödvändiga råvaror – inklusive mat - kommer att behöva ransoneras i Sverige? Eller att du, och alla vi andra, faktiskt kommer bli fattigare för varje år i framtiden?

 

Just precis – ingen vill acceptera dessa idéer, och därför kan ingen acceptera dem. Vi söker i desperation efter utvägar och hittar vår västerländska, sekulariserade världs största Gudom: Vetenskapen. Vetenskapen kommer att dela röda havet så att vi kan gå torrskodda över. Vetenskapen kommer att bryta brödet och fisken så det räcker till alla.

 

Därmed har vi utfört en urgammal, och rörande mänsklig, ritual: vi har bett en bön, och nu hoppas vi på ett mirakel. Eller uttryckt med en annan terminologi: vi har förnekat problemet.

 

Detta resonemang låter sig utan problem föras upp på samhällsnivå: hela vårt samhälle håller på att rusa ut i avgrunden, dels av sin egen levande kraft, men framförallt på grund av en institutionaliserad vägran att se sanningen i vitögat – att byta Weltanschauung. Media, politiker, näringsliv, alla samhällets delar håller krampaktigt fast vid den gamla världsåskådningen, vid det gamla paradigmet.




 

Post Scriptum. 


Jag kommer troligen återkomma till ämnet Peak Oil inom kort. Under tiden vill jag först och främst ånyo påminna om att oljebrist nyligen drivit ”Världens äldsta demokrati” ut i ett blodigt och orättfärdigt krig. Olja är alltså så viktigt att ingenting fick stå i vägen för dess erövrande.

 

Jag vill också hänvisa till denna studie som redogör för hur stigande bensinpriser utlöste kollaps på bostadspriser i de gigantiska amerikanska förorterna. Dessa kollapsande bostadspriser ledde i sin tur direkt till den nu aktuella finanskrisen – se inläggen Kreditkrasch 1-3 ovan.

 

Alltså: Världsekonomin har gått på sitt isberg, och det hette Peak Oil. Vi håller nu på att sjunka med stäven (finansmarknaden) först. Den återhämtning av ekonomin som de flesta väntar sig förr eller senare, kommer att utebli i samma utsträckning som återkomst av billig olja kommer att utebli.

 

Vidare. Denna studie är baserad på produktionsdata (en bottom-up analys av empiriska data) och kommer fram till att Peak Oil inträffade 2006.

 

Denna, något äldre, studie av Fredrik Robelius är baserad på beräkningar av reserver och därefter matematiskt uppställda Hubbertkurvor (alltså mer en top-down analys), beräknar sig fram till peak oil mellan 2008 och 2018. Men facit i hand visar det sig alltså tyvärr att Robelius var något för optimistisk.

 

Avslutningsvis. Minns ni Blur-skivan Modern Life is Rubbish? Nej, det gör inte jag heller. Men titeln och omslaget har etsat sig fast – vi måste komma ihåg att det finns gott om aspekter av dagens samhälle som vi inte kommer sakna.

 

Övergödningen (d.v.s. utsipprandet av en massa fossilt energi i form av konstgödsel) och den därav följande bottendöden i Östersjön är ett litet exempel. Men framförallt kommer en fundamental omställning á la Peak Oil vara det minsta som krävs för att våra barn ska ha minsta hopp om att få kasta snöboll, bygga snöborgar, eller åka pulka…



Av Anders Limes - 8 november 2008 15:39

  

De senaste 150 åren har varit präglade av stadigt växande ekonomi, livnärt av stadigt växande energiförbrukning. Vi har skapat ett postindustriellt samhälle av utspridda tillverkningsnoder sammanknutna av fossilt bränsle (s.k. ”Globalisering”). Vissa noder har uppnått en extrem grad av specialisering, vilket har möjliggjort ständigt nya teknologiska framsteg för mänskligheten, som t.ex… som t.ex Apples iPhone, Samsungs iPhone-kopia, jättesnabba bilar, jättesnabba laptops, och annat som kunnat ge vinster åt de som investerat i tillverkningen.

 

Detta var den gamla världen. Vi står nu inför ett paradigmskifte: den gamla världen lämnar oss. Detta är ofrånkomligt: vi kan inte längre knyta ihop tillverkningsnoderna med fossil energi. Vi kan inte längre skaffa fram råvaror i ständigt ökande mängd.

 

Den nya världen kommer alltså att präglas av negativ tillväxt: när konjunkturen försöker vända uppåt, kommer omedelbart oljepriset (och matpriset, och stålpriset, och aluminiumpriset…) att rusa iväg, vilket kommer att tvinga ned konjunkturen igen, vilket kommer att sänka oljepriset och därmed slå ut försöken att i stor skala ställa om till alternativ energi. Således är vi låsta i en dödsspiral av nedåtsvängande konjunkturkurvor och uppåtsträvande energipris.

 

***

 

Den gamla världen av ökande tillväxt var en förutsättning för den ekonomiska organisation som kallas ”kapitalism”. Kapitalism går som bekant ut på att en kapitalägare investerar sitt kapital så att det kan tillväxa och ge kapitalägaren vinst. Detta är incitamentet för investeringen.

 

Men när tillväxten blir negativ försvinner också incitamentet för investering, varför denna avstannar och systemet kollapsar. Detta håller, som bekant, redan på att utspela sig (se t.ex inläggen ”Trickle Down” eller ”Kreditkrasch 1-3” ovan, alternativt valfri dagstidnings ekonomibilaga).

 

Vi kommer alltså att lämna det kapitalistiska paradigmet – denna process har redan börjat. Ersättningen kan möjligen bli någon form av centraliserad planekonomi med små öar av kapitalism för att hantera investeringar i de få återstående tillväxtsektorerna: decentraliserat jordbruk, decentraliserad hälsovård, decentraliserad energiproduktion, etc.

 

***

 

Nå. Jag nämnde en dödsspiral ovan. Vart leder den? Det finns flera teorier om det.

 

Dels finns vad jag vill kalla ”apokalyptikerna”. De menar, att när insikten om ständigt minskande oljetillgång sprider sig, så kommer det utlösa hamstring, vilket kommer tömma bensin- och diesellager, vilket kommer leda till en abrupt och total samhällelig kollaps när det specialiserade samhällets livsblod, transporterna, bryter samman. Därefter inträder en postapokalyptisk dystopi av svält och epidemier, barbari och blodiga klanstrider om vad som kan räddas ur samhällets rykande ruiner.

 

Dels finns ”gradualisterna”, som menar att vi stegvis kommer att trappa ned vårt oljeberoende genom en stegvis övergång till en blandning av alternativa energikällor, alternativa råvaror och energibesparing.

 

Slutligen finns ”naivisterna”, som mer eller mindre verkar tro att bara vi byter till etanolbilar så löser vi problemet. Denna framtidsvision är så befängd att den är direkt farlig; vi ägnar inte mer tid åt den i detta forum.

 

Personligen upplever jag den apokalyptiska visionen som otrolig, åtmistone här i Sverige. Vi har ett starkt civilsamhälle, rikligt med vattenkraft, och väl utbyggda elektrifierade järnvägar, vilket borgar för att samhällstrukturen kan upprätthållas.

 

I ett land som USA, med ett så ofantligt oljeberoende, en så bristande infrastruktur, och en så välbeväpnad befolkning, är det emellertid en mer öppen fråga.

 

Men sammantaget tror – och hoppas - jag alltså på en gradvis omställning. Självfallet kommer denna att interpunkteras av enstaka resurskrig och utbrott av samhällelig oro, men långsamt kommer skapas ett samhälle långt mindre energiintensivt än det nuvarande. Privatbilismen, liksom massflyget och välfärdssjukdomarna lämnar oss. Värdefulla råvaror som bensin, diesel, aluminium, etc., ransoneras. Den gränslösa kapitalismen liksom globaliseringen blir ett minne blott.

 

Förhoppningsvis kan vi bygga ett nytt samhälle baserat på värderingar om hållbarhet, humanism, miljövänlighet...

 

Avslutningsvis. I det förra inlägget reste jag frågan: ”Är det ingen som gör någonting?”.

 

Jovars.

 

Imperiet startade – sin natur trogen – ett erövringskrig för att säkra sin oljeförsörjning. För att upprätthålla lögnen om ”demokrati” som motivation för det kriget, har ett val hållits och en regering installerats.

 

Denna folkvalda regering har dock visat sig ha mer ryggrad än vad någon i Washington planerat: de har faktiskt nu i dagarna blockerat avtalet om oändlig amerikansk ockupation.

 

I gengäld hotar Imperiet att stänga av alla Iraks samhällsfunktioner. Det omdiskuterade avtalet är dock naturligtvis (för att citera Adolf Hitler) ”bara en papperslapp”, och det kommer inte spela någon roll om det skrivs under eller ej. Imperiet kommer stanna i Irak tills sitt sammanbrott.

 

I Sverige har vi – vår natur trogen – tillsatt en utredning. Kommissionen mot oljeberoende tillsattes år 2005 av Göran Person och lämnade sitt slutbetänkande året därpå. Tråkigt nog har jag hittills inte träffat en enda person – inklusive folk som jobbat på regeringskansliet – som någonsin hört talas om denna utredning. Trots det så skryter turistföreningen med den

 

Hursomhelst. Paradigmskiftet är i full gång. Vi kommer för varje år vara tvungna att nöja oss med mindre energi än året innan. Världen kommer aldrig mer att bli sig lik.



Av Anders Limes - 4 november 2008 17:06



Det förra inlägget avslutades med frågan hängandes i luften: hur är det egentligen med de där alternativen till oljan?

 

Låt oss först betrakta den här något obehagliga bilden över världens energiförbrukning. 85% av dagens energiförbrukning kommer alltså från de fossila bränslena olja, kol och gas som alla inom kort kommer minska i tillgänglighet.

 

Betrakta nu denna bild över korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och energikonsumtion.


Således har tillväxt och energiförbrukning gått hand i hand – inget att förvånas över, eftersom vår ekonomi går ut på att utföra arbete, d.v.s förbruka energi

När det blir uppenbart att oljan och de övriga fossila bränslena börjar minska i tillgänglighet kommer alltså världsekonomin att kontrahera – vi får en negativ tillväxt, en recession. Vidare kommer priset på fossila bränslen snabbt att budas upp när efterfrågan överstiger utbudet, och det är först då som "den fria marknaden" kommer se någon "vinst" i att investera i en ny energistruktur.


Således kan projektet att ersätta 85% av världens energi med ”alternativ” endast sjösättas på allvar under betingelser med negativ tillväxt och hastigt stigande energipris med därav följande exploderande inflation. Inte förr.

 

***


Här kan man reflektera över de marknadsfundamentalister (och på sådana lider vi som bekant ingen brist) som utan hejd fortsatt gapar om hur ”den fria finansmarknaden är historiens mest effektiva verktyg att allokera resurser dit de behövs bäst”, och om hur detta utan tvekan garanterar oss alla den mest ljusa av framtider.

 

Nå, vi har nu framför oss historiens dom över detta oerhörda skitsnack. Betrakta ånyo den skrämmande grafen över boprisexplosionen i USA. Det var bl.a hit pengarna gick – till investeringar i bostadsobligationer. Dessa pengar – flera tusen miljarder dollar – kunde lika gärna ha investerats i framtidens energi, men icke. Våra vänner investmentbankerna ville inte ha det så.

 

Denna vansinniga felallokering av resurser kommer vi, och efterkommande generationer, att djupt få ångra.


***

 

Hursomhelst. Även om vi mot all förmodan lyckades skaka fram pengar, vad skulle vi kunna åstadkomma? Troligen inte så mycket. Betrakta den obehagliga bilden igen. Inte ens en tiodubbling av solceller, eller av vindkraftverk, eller av etanolanvändning, skulle göra någon påtaglig skillnad.

 

Och även om så vore fallet, betänk följande exempel:

  

Exempel 1.

 

Ett modernt elbilbatteri kräver Litium. Litium framställs genom att bryta, krossa, och smälta berg för att sedan elektrolysera den smälta massan – en rent löjligt energikrävande process. Varifrån skall denna energi komma? Minns, att vi måste ersätta hundratals miljoner bilar och lastbilar för att få någon påtaglig effekt. Även om vi fick tag på både Litiummalm (som det redan nu är ont om) och energi för processen, vad händer om vårt litiumsmältverk är utrustat med oljebrännare? Hur stor blir energikostnaden för att byta ut dessa till elbrännare? Och att bygga nya elledningar till vår ”alternativa” energikälla (vilken det nu skulle vara)?

  

Exempel 2.

 

Ett modernt vindkraftverk har ett hölje av plast, smörjs med olja, förs till sin position av lastbilar, byggs av arbetare som äter lunch med konstgödslad mat (se det förra inlägget). Trots en så stor investering av olja (och pengar) kommer vindkraftverket på grund av osäkra vindförhållanden endast helt intermittent kunna producera någon el, vilket är skälet till att man behöver konstant puttrande fossilt drivna backup-generatorer för att jämna ut fluktuationerna.

  

Exempel 3.

 

Eftersom jordens åkermark är begränsad, måste vi välja mellan att producera mat eller etanol. Minns, att prisstegring på spannmål historiskt varit ett av de viktigaste argumenten för att förbjuda hembränning!

 

Situationen är, naturligtvis, densamma än i idag. Etanolproduktion i USA har lett till en explosion av majspriset (se denna graf eller denna rapport), vilket i sin tur ledde till Tortillakravaller i Mexico vilket var en del av bakgrunden till att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown nyligen ville bromsa biobränsleproduktionen.

 

Men det finns större problem med etanol. Det krävs modernt, mycket oljekrävande, jordbruk för att få några vettiga volymer råvara, som t.ex majs. Kvoten mellan energi in (så, gödsla, skörda, etc., se förra inlägget) och energi ut är, med majs som råvara, enligt t.ex denna amerikanska undersökning, så låg som 1,34. Alltså. 10 kalorier in, 13 kalorier ut.



Det finns liknande problem med samtliga ”alternativ” till olja. Grundproblemet kan uttryckas sålunda:

 

All energi på jorden (förutom kärnenergi och geotermisk energi) kommer från solen; solen driver klimatet, och den utgör den energimässiga basen för allt liv. Solenergi är dock mycket utspädd och måste samlas ihop och koncentreras under lång tid för att kunna driva högre organismer än växter.

 

Vi har alltså i de fossila bränslena en ofantlig skatt: årmiljoner av sådan långsamt uppsamlad solenergi, som sedan komprimerats under bergen och sanden under ytterligare årmiljoner, till sin nuvarande extremt energitäta form.

 

Denna skatt håller vi nu på att bränna upp, så fort vi någonsin kan, allt i ”tillväxtens” namn.

 

Det kommer med nödvändighet att dröja årmiljoner innan en liknande skatt av lagrad solenergi kan samlas ihop på nytt. Inga ”alternativ” till fossila bränslen kan undvika detta grundläggande faktum.

 

Reflektera över det nästa gång ni ser en stadsjeep stå och puttra på tomgång i innerstan.


Alltså. Själva basen för den moderna eran – överflöd av billig energi – eroderar å det hastigaste. Vad ska det bli av oss? Finns något hopp? Är det ingen som gör någonting!? 


Låt oss återkomma till det i nästa inlägg! Under tiden – betänk ett otäckt scenario som ”peak oil” kanske kan rädda oss ifrån!



Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ limes med Blogkeen
Följ limes med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se