Alla inlägg den 15 mars 2012

Av Anders Limes - 15 mars 2012 21:21


Staterna tog över sedeltryckarmakten, avslutade jag mitt senaste inlägg.


Det är inte hela historien – det är faktiskt mycket långt ifrån hela historien. Historien om vår valuta är oerhört komplex, sammanvävd av många trådar, ömsesidigt beroende av varandra. Guldsmederna slutade t.ex med guldsmide, och ägnade sig helt och hållet åt valutahantering, in – och utlåning, spekulation, och så vidare. De blev, kort sagt, vad vi idag kallar ”banker”.


Guldet som var valutans myntfot centraliserades i en centralbank, som ibland var nationell (som t.ex den svenska Riksbanken), och ibland var privatägd (som t.ex amerikanska Federal Reserve och brittiska Bank of England). Centralbankernas valutapolitik centraliserades till en centralbank för centralbanker, vid namn ”Bank of International Settlements”, BIS.


Det har varit väldiga krig, politiska mord, och intriger utan ände för att tillvinna sig makten att skapa valuta; denna makt har alltså genom större delen av mänsklig civilisations historia residerat hos stater. Idag finner vi en situation där denna makt i princip helt och hållet har övertagits av banker. Det finns en del viktiga och intressanta saker att säga om denna historiska, och fortfarande pågående, strid, men de måste tyvärr vänta till ett senare inlägg.


Vi sysselsätter oss nämligen först och främst med förklaringen: ”Vad är pengar”.


Vi berörde i förra inlägget kopplingen mellan en reellt växande ekonomi och en ökning av sedelmängden. Parallellt med detta ökade även mängden guld i centralbankernas valv, och man hade under lång tid en guldmyntfot motsvarande en betydande del av sedelmängden.


Sedan inträffade ett paradigmskifte. Industrialiseringen, vilken som sagt innebar ersättandet av mänsklig muskelenergi med fossil energi, öppnade en möjlighet till en exponentiellt reellt tillväxande ekonomi. Förutsättningen för en sådan var en, i samma takt, tillväxande valutamängd. Vilket gjorde att guldmyntfoten hastigt urgröptes, och slutligen övergavs helt.


Nästa steg kan beskrivas på två delvis komplementära sätt. Den ena beskrivningen är att samhället valde att låta efterfrågan på valuta styra utbudet, genom att decentralisera valutaskapandet till enskilda banker. Detta gjordes genom att tillåta dessa att skapa i princip så mycket valuta som efterfrågades. Bankerna kunde då, på plats i lokala ekonomiska miljöer, skapa den mängd valuta som ”behövdes”.


Den andra beskrivningen går ut på att bankerna kuppade till sig makten till ökat valutaskapande genom diverse ljusskygga politiska manövrer, för att inhösta större vinster från seniorage och ränta, samt att tillvälla sig resurser genom stöld genom inflation/seniorage och utmätning baserad på obetalbar skuld.


Jag tror att dessa två förklaringar är komplementära, som sagt. Om samhället inte haft något att tjäna på den nya ordningen, tror jag inte att bankerna lyckats genomdriva den. Jag tror vidare, att den nya modellen har varit en förutsättning för den ekonomiska tillväxt (med åtföljande befolkningsexplosion, miljöförstöring, resursuttömning och klimatkollaps) som vi sett de senaste 150 åren. Så vad var det för ny modell som infördes? Och hur kommer ”räntan” in i bilden?


Låt mig förklara.


I princip gick den nya modellen ut på att man ersatte den befintliga guldmyntfoten med en skuldmyntfot, vilken i kombination med den ovan beskrivna principen för fractional reserve banking (FRB) utgör kärnan av det skuldvalutasystem vi har idag.


För att förstå hur detta hänger ihop, låt oss tänka oss att centralbanken (CB) vill öka mängden valuta i omlopp med mängden V ny valuta. Nedanstående exempel talar om svenska kronor, trots att modellen inte exakt representerar svenska förhållanden på en liten detalj. Jag återkommer till detaljen nedan. Hursomhelst, följande inträffar:


1. CB köper statsskuldväxlar från staten för 100 kr. Statskuldväxlarna adderas till bankens tillgångar. Samtidigttrycker CB en 100 kr-sedel, och skickar den till staten som betalning. Observera - Detta är födelsen av den s.k "statsskulden" - så här skapas alltså "statsskulden"; en påhittad produkt av den påhittade skuldvalutan, lika imaginär som skuldvalutan självt. Libyen var, tills landets nyliga förstörelse, världens sista fria land: utan skuldvaluta och alltså utan statskuld


2. Staten sätter in de 100 kronorna på ett konto i en bank Z (valfri bank, men inte CB).


3. Z har nu 100 kr som skuld till staten, på ett av statens sparkonton. Enligt FRB-principen kommer staten inte hämta ut alla 100 kronor samtidigt. Låt oss anta att man bestämt att det räcker om bankerna har 10% av kundernas medel kvar ”i reserv” (analogt med de 50% vi talade om när vi diskuterade guldsmederna). Då kan Z låna ut 90 kr till lånekunder – bolånekunder kanske.


4. En bolånekund, Adam, lånar 90 kr. Adam köper en lägenhet för 90 kr av Beata, och pengarna förs över tillBeatas sparkonto på bank X (eller Z, det går naturligtvis lika bra).


5. Bank X har nu 90 kr, och kan låna ut 90%, alltså 81 kr till Casper som också ska köpa en lägenhet.


6. Casper köper en lägenhet för 81 kr av Doris, och Doris sätter in 81 kr på sitt konto i bank Y (eller X eller Z...).


7. Och så vidare...


Vi inser följande. Den slutliga valutavolymen V av en ursprunglig valutainjektion x från CB, med ett reservkrav på y (10% motsvarar alltså y = 0,1) ges i princip av formeln (a) nedan:


(a)

 

Här är en grafisk illustration av samma sak, valutaexpansionen till slutvolymen V. Denna blir alltså, med ett reservkrav på 10% och en ursprunglig valutamängd på 100 kr, hela 1000 kr.


   


Vi inser även ytterligare en sak. Skulden har expanderat exakt lika mycket. Den slutliga skuldvolymen S ges ju nämligen, naturligtvis, av formeln (a)s elaka tvilling, formeln (b):


(b)

   
 

Och här är en grafisk illustration av samma sak, skuldexpansionen till slutmängden S, 1000 kr även den:


    

Vi inser även en tredje sak. Och detta är det viktigaste, det helt centrala i alla diskussioner om skuldvalutan.


Vkan endast öka genom en samtidig exakt lika stor öknig av S. S däremot, tillväxer med ränta och tillväxer alltså exponentiellt i förhållande till V. Och vidare; när valutamängnden X kr används att betala skulden -X kr, sker följande: X + (-X) = 0. Det vill säga, skulden och valutan förintar varandra. Men, som sagt, mängden skuld (S) i världen genom räntan är alltid större än mängden valuta (V), vilket ger V + (-S) = Z där Z är i ständigt tillväxande...


Detta innebär alltså att varje skuldvalutasystem alltid, utan undantag, har en mängd skuld som är (långt) större än mängden valuta. Och vidare att skulden alltid, per definition, är fullständigt obetalbar


Och vidare, så har vi nu fått svaret vi sökte: vad är vår valuta? Vår valuta är skuld. Och varken "valutan" eller "skulden" äger någon egentlig existens.


Detta är kärnan. Det är också troligen den enskilt viktigaste saken att förstå i dagens värld.



Låt oss gå nu gå vidare, med ovanstående tunga sanning i medvetandet, med en länk till den privatägda amerikanska centralbankens (Federal Reserve) egen beskrivning av skuldvalutan. Här finns bl.a en snygg bild över valutaexpansionen, en bild som jag plankat ovan.


Det finns emellertid ingen motsvarande bild över skuldexpansionen, och lika lite finns där någon kommentar om det absurda och ohållbara i ett system med ständigt mer totalt obetalbar skuld. Detta är ett alltså ett illustrativt exempel på ”lögn genom utelämnande”.


Här är en länk till Cornucopias sammanställning över svensk skuld. Det finns tyvärr ingen angivelse av valutamängden (M3) i grafen, men denna är, enligt Riksbanken, idag ungefärligen 50% av BNP.


Och om du inte såg den, så jo, BNP är den tunna röda linjen långt ner i Cornucopias skuldgraf.


Låt oss nu införa två viktiga begrepp:


1)  Primärskuld = den skuld som skapas av banker (dvs entiteter med "banktillstånd" = valutaskapartillstånd) tillsammans med skuldvalutan, genom "banklån", som vi gått igenom ovan. Initialt finns som sagt V mängd valuta och S mängd skuld, där V = S. Men efter den första sekunden har S tillväxt pga räntan och vi har V > S, vilket gör primärskulden definitionsmässigt obetalbar, som sagt.


2) Sekundärskuld. All annan skuld, d.v.s skuld som inte skapas genom skuldvalutaskapande. T.ex Adam lånar ut 100 SEK till Beata. Sekundärskulden kan alltså betalas utan att valuta förintas - den är betalbar, och står för en viss del av den totala svenska skulden. Denna del är dock försvinnande liten i jämförelse, och jag tror inte ens att den medräknas i de skuldgrafer jag hänvisar till ovan. Dock, spelar detta mindre roll. Primärskulden är obetalbar och det räcker helt och fullt för vårt resonemang.


Det var allt för nu. Vi utvecklar dessa viktiga tankar i nästa inlägg.






PS. Detaljen jag nämnde ovan. Svenska banker har inte något reservkrav, d.v.s inget krav att behålla en andel av spararnas valuta i ”reserv” om någon skulle vilja hämta ut sina sparade pengar.


Vi har i Sverige faktiskt ”zero reserve banking”, vilket kan kännas principiellt ganska stötande för den som ”sparar” på ett bankkonto.


Vi har dock istället ett ”kapitalkrav”, d.v.s att banken måste hålla en del av sina egna tillgångar i reserv för att möta sådana här uttag. Effekten med avseende på ovanstående resonemang av ett kapitalkrav y är emellertid exakt den samma som effekten av ett reservkrav y. DS.



PPS. "Fiatvaluta" är ett vanligt uttryck för en valuta som saknar myntfot, och där värdet istället definieras via t.ex att man kan betala skatt med valutan. Skuldvalutan vi använder idag är ett exempel på fiatvaluta. DS.


Tillägg: Jag utgick som sagt frpn Federal Reserves beskrivning ("Modern Money Mechanics") när jag skrev ovanstående. Det visar sig emellertid att systemet i verkligheten är ännu sjukare än vad jag söger. I verkligheten ställer bank Z ut ett lån utifrpn sin (eller ngn värderares, t.ex en mäklares, eller en budgivning) bedömning av "marknadsvärdet" på ett objekt. Z skapar krediterna och skulden och affären utförs. Om Z därefter behöver kapitalisera sig ordnar de det i efterhand via t.ex RB. Termen x i ekvationerna ovan modifieras alltså i normalfallet utifrån de privata bankernas önskemål, INTE centralbankens.

 

Dock, sedan kraschen 2008 har centralbanker världen över, koordinerade av BIS, försökt avvärja en deflationär kollaps genom att öka x (kallat t.ex "Quantitative Easing") i försök att öka V och därmed upprätthålla priserna på diverse objekt - inte minst aktier etc på börserna har upprätthållit sina nominella priser p.g.a detta. Men - V ökar trots allt endast relativt långsamt, eftersom bankerna inte lånar ut, eftersom kreditvärdiga låntagare saknas när den reella tillväxen försvunnit p.g.a peak oil/peak evertyhing. Valutaexpansionsmaskinen hackar.


Vidare: Jag angav av y får ett direkt genomslag ("8% kapitalkrav ger ett y=0,08"). Det stämmer inte, verkligheten är långt värre: se detta inlägg för detaljer.


Dessutom: y bestäms som sagt via BIS. Nya regler (Basel III) håller på att implementeras, dessa kommer att ändra kapitaltäckningskravet på diverse komplicerade sätt, summan av kardemumman motsvarar dock en minskning av y, dvs en tilltagande inflation... ytterligare ett sätt att försöka upprätthålla V, alltså.


Avslutningsvis: Jag vill varmt rekommendera Superzekes kortfattade och Lincolns mycket omfattande genomgång av hur vårt valutasystem fungerar.

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards