Senaste inläggen

Av Anders Limes - 13 april 2012 12:37


Den 9 november 1989 föll Berlinmuren i ett underbart kaotiskt och icke-linjärt fasskifte i samhället i DDR, betingat av massrörelser långt bortom polisstatens förmåga att kontrollera. Som vi vet spred sig detta fasskifte snabbt genom hela östblocket, och totalitära regimer föll på löpande band.


De av oss som minns denna tid, minns mest av allt den fantastiska känslan av hopp som detta födde. Hela mänskligheten hade, sedan mer än en generation tillbaka, levt i den gastkramande skuggan av planetär förintelse i termonukleärt krig – ett krig som aldrig var mer än ett litet antal missförstånd eller felslut avlägset.


Nu plötsligt lossade denna fruktansvärda tyngd från mänsklighetens skuldror. Vi rätade på oss. Den mentala istid som Ebba Grön beskrev så träffande ersattes av en andlig islossning: en vår efter den långa, iskalla vintern av terrorbalans.


Jag minns mycket tydligt känslan att vi nu, äntligen, kunde fokusera på det som så uppenbart var de viktiga frågorna: att avskaffa de återstående totalitära regimerna. Att lösa problemen i mellanöstern. Att få slut på miljöförstöringen och bygga ett hållbart samhälle. Och att därefter börja bygga på The Starship Enterprise och börja ett nytt kapitel av hopp, fred och frihet i mänsklig historia.


Jorden runt rätade mänskligheten på sig, och 90-talet präglades av uppvaknande och ifrågasättande.

Klimatmötet i Rio 1992 resulterade i en världomspännande plan för att åstadkomma detta: Agenda 21. Jag minns hur handlingsprogrammet skickades ut i broschyr till alla svenska hushåll. Jag minns hur vi, med glädje, läste igenom detta program, hur hoppet tog fastare tag om oss.


Jag minns även hur George H.W Bush, på samma möte i Rio de Janeiro deklarerade att ”The american way of life is not negotiable”. Men vid den tidpunkten tog jag inte det på allvar. Jag tänkte, att t.o.m Bush måste inse att planeten måste leva – t.o.m Bush måste komma till slutsatsen, att utan biosfär kan inte någon ”way of life” finnas överhuvudtaget – det är ju en uppenbar slutsats. Så jag, och många andra, fäste inget större avseende vid denna kommentar.


Jag minns hur de fruktansvärda orättvisorna som stadfästes i Bretton Woods till slut började ifrågasättas på allvar. Protesterna mot den utsugande ”globaliseringen” spred sig och växte till massrörelser, vilka kulminerade i den mäktiga uppvisningen i folklig protest vid WTO-mötet i Seattle 1999.


Friheten och avståndstagandet från konventioner spred sig även i min omedelbara omgivning. Straight Edge-rörelsen var, för mig, det mest fascinerande exemplet på detta. Ungdomar som frivilligt lät bli alkohol, tobak, osv, med motiveringen att de värdesatte sina kroppar och sina sinnen för högt för att frivilligt gå i slaveri under beroenden... och dessa ungdomar, med dessa ställningstaganden, blev de mest beundrade av av alla i sina umgängeskretsar.


Punken återföddes. Rocken återföddes också, i form av Grunge, med upproret och ifrågasättandet av mode, av konsumerism, av ”globalisering”, och av förtryck i sin kärna.


Fantastiska filmer om uppvaknande och ifrågasättande skapades. Främst av alla är Truman Show; som handlar om en man som lever i en skapad värld – alla andra människor är produktplacerande skådespelare. Endast han själv är omedveten om bedrägeriet... ända tills han vaknar. Den här scenen är filmhistoria av högsta klass: när Truman seglar iväg och mycket bokstavligt stöter i gränsen mellan den skapade världen och den verkliga. Har du inte sett Truman Show, skaffa den och se den.


Minst lika fantastisk är The Matrix. Även denna film handlar om uppvaknandet ur en skapad, förljugen värld, ut i den verkliga världen. Denna scen är helt analoga med Trumans uppvaknande: huvudpersonen Neo väljer mellan det blå och det röda pillret. Därefter vaknar han upp, till den verkliga världen, och ser tydligt hur en väv av lögner har hållit honom på plats, hela hans liv. Tyvärr har jag inte hittat något klipp på just uppvaknandet, men, desto större skäl för dig att skaffa och se även The Matrix.


Parallellt med allt detta läste jag i Newsweek och Time långa diskussioner om hur USA skulle definiera sin roll i denna nya värld. Närmare bestämt var ”problemet” att USAs ofantliga militärmakt nu saknade fiende, och därmed saknade existensberättigande. Wolfowitzdoktrinen föreslog en lösning på detta, att USA skulle ägna sig åt ”förebyggande” krig (för att hålla militären sysselsatt och motivera dess existens), men jag kunde inte riktigt fatta att krigshetsarna i USA faktiskt var dödligt allvarliga. Jag trodde att dinosaurien som var USAs massiva krigsmaskin helt enkelt skulle gå under i denna nya, fredliga värld, och de krigshetsande demagogerna försvinna i detta paradigmskifte.


För mig uttrycktes mycket av essensen i 90-talet – min generations -68 – i musiken, närmare bestämt i grungen. Som t.e.x det uppvaknande, avståndstagande, och hopp som utgör kärnan i låtar som Hunger Strike.


Fundera nu på detta: Vilken slags katastrof behövdes för att få stopp på all denna tilltagande demokratiska kraft, över hela jorden? Vilken slags katastrof krävdes för att återupprätta militärstatens legitimitet? Vilken katastrof krävdes för att börja applicera Wolfowitzdoktrinen?


Uttryckt på ett annat sätt: Hur kunde 90-talet fås att dö? Vem hade makten att döda 90-talet? Och vem tjänade på detta mord?


Under tiden: Temple of the Dog. Hunger Strike.



Av Anders Limes - 12 april 2012 14:57


1944, då det stod klart att axelmaketerna skulle förlora ”andra” världskriget, träffades represenatnter för de blivande segrarmakterna i Bretton Woods, USA,, för att diskutera uppläggningen av världeskonomin efter kriget. Man resonerade alltså hur det nya ekonomiska paradigmet skulle se ut. I dessa förhandlingar var USA naturligtvis tongivande, i egenskap av världens då utan konkurrens mäktigaste nation, såväl ekonomiskt, som politiskt, propagandamässigt, och militärt.


Ur förhandlingarna föddes värdshandelsorganisationen WTO, den blivande Världsbanken, samt den internationella valutafonden IMF. Deltagande nationer fick rösträtt i dessa organisationer baserat på hur mycket dollar de bidrog till organisationernas finansiering – d.v.s man lagfäste amerikansk hegemoni för då överskådlig framtid.


Ännu viktigare än detta var dock ett annat resultat av förhandlingarna i Bretton Woods: stadfästandet av den amerikanska dollarn som världens reservvaluta. Dollarn i sin tur hade kvar sin guldmyntfot; och man beslutade en växelkurs om 35 dollar per uns (c:a 30 g) guld. Detta var acceptabelt för USA, som efter ett par års krigande hade lånat ut så mycket materiel, olja, och pengar till de andra allierade i utbyte mot guld, att större delen av världens guld faktiskt befann sig i USA (närmare bestämt, i Fort Knox ) vid denna tidpunkt. Det var också acceptabelt för de övriga deltagande nationerna: de förband sig att ha huvuddelen av sina valutareserver i amerikanska dollar, men kunde trösta sig med att dessa dollar i sin tur när som helst kunde bytas mot guld, alltså äkta, skuldfri valuta.


Enligt dessa riktlinjer lades sedan världsekonomin upp, och rullade på, i tilltagande extrem orättvisa. USA befann sig nu i en situation där efterfrågan på dollar i princip var garanterad enligt Bretton Woods regelverk, och i kraft av de nya institutioner som där grundlades. USA, eller närmare bestämt dess bankirer, kunde alltså trycka nya dollar (inflation) utan att behöva frukta något stigande KPI eller andra symtom på minskande dollarvärde. Lämpligt nog för bankirerna drogs USA via den falska flaggan i Tonkinbukten in i det katastrofala kriget i Vietnam – och detta krig, liksom alla krig, var en fantastisk källa till ökad skuldsättning för den amerikanska regeringen, d.v.s ökad inflation, d.v.s ökade profiter till bankirerna.


Emellertid började mot slutet av 60-talet fler och fler länder börja inse att det amerikanska statsfinansiella läget, p.g.a denna ökande skuld, samt ökade åtaganden i uppbyggandet av pensionssystem, etc, inte var hållbart. Detta resulterade i att fler och fler nationer och utländska centralbanker bytte sina dollarreserver mot guld. Guldmängden i Fort Knox minskade snabbt.


1971 gick det inte längre, och president Nixon förklarade i ett historiskt TV-tal att han nu, unilateralt, stängde möjligheten att lösa in dollar mot guld. Detta innebar alltså ett upprivande av själva grunden för Bretton Woods-överenskommelsen, och dessutom ett avslutande av den amerikanska guldmyntfoten. Denna åtgärd av Nixon är alltså ett av de stora sveken i världshistorien: ett svek mot alla de nationer som skrivit under på Bretton Woods-avtalet, och ett svek mot alla de, amerikaner och andra, som utgått från att deras dollar hade ett i verkligheten existerande värde via kopplingen till guld.


1973 startade Yom Kippur-kriget. USA flög in militärmateriel till Israel, som lyckades vända ett hotande nederlag till en stor seger, vilket fick till resultat att det nybildade OPEC lade ett embargo på oljeexport – oljekrisen 1973. Denna löstes dock på ett, för USA, genialiskt sätt. Henry Kissinger reste till Saudi Arabien och föreslog en enkel uppgörelse: USA skulle ge militärt bistånd och militärmateriel, samt politiskt skydd mot angrepp från Israel, i utbyte mot två enkla saker. Saudierna skulle prissätta sin olja i dollar, och de skulle investera sina oljedollar i amerikanska statsobligationer.


Sadierna högg direkt. Snart följde alla de övriga OPEC-länderna. Resultatet var det bästa tänkbara för USA (eller närmare bestämt, bankirerna i USA): eftersom hela världen behövde olja, behövde hela världen nu dollar för att kunna köpa olja. Det innebär att icke-oljeproducerande nationer måste tillverka varor och skicka dem till USA i utbyte mot värdelösa skuldsedlar kallade dollar, som de sen kan handla olja för. Det innebär vidare, att oljeproducerande länder exporterar sin olja (världshistoriens största skatt) till USA i utbyte mot värdelösa skuldsedlar kallade dollar.


USA, och framförallt då bankirerna i USA, får alltså tillgång till all världens produktion av varor och olja i utbyte endast mot de värdelösa skuldsedlar kallade dollar som de kan trycka hur många som helst av.


Dessutom: bankirerna har nu säkerställt ett globalt behov av dollar, vilket ger dem möjlighet att trycka upp ny skuld i form av dollarsedlar (inflation) utan ände, och tjäna furstligt på både seniorage, ränta, och utmätning.


Vidare: förutsättningen för systemet är alltså amerikansk militärmakt på plats i dessa oljeproducerande länder. Vilket vi ser idag där amerikansk militär är närvarande i jordens samtliga viktiga oljeproducerande nationer utom två: Ryssland och Iran. Tills helt nyligen fanns två undantag till: Libyen och Irak.


Hursomhelst. Denna militärmakt, dessa flygplan, stridsvagnar, fartyg, drönare, osv, osv, måste byggas av någon: det amerikanska militärindustriella komplexet, närmare bestämt. Även detta tjänar alltså furstligt på affären.


Nå. Jag nämnde Irak i förbifarten. År 2000 tillkännagav Saddam Hussein att han ämnade lämna petrodollarsystemet (han hade ju ingen vinst i form av militärt understöd av systemet, tvärtom) och börja sälja Iraks olja i Euro i stället, vilket undanskymt faktiskt rapporterades både i Time och via CNN. Detta sammanföll med förhandlingar med ett antal icke-amerikanska oljebolag att ytterligare exploatera Iraks stora oljefält.


Denna åtgärd av Irak utgjorde alltså ett dödligt hot mot petrodollarsystemet – möjligen det mest profitskapande finansiella, geopolitiska, och militära upplägget i mänsklig historia.


Vi ser alltså, att USA, eller rättare sagt bankirerna och vapentillverkarna i USA, hade ett oerhört starkt motiv att avsätta Saddam Hussein, d.v.s att invadera Irak. Vi ser också att de hade medlen: världshistoriens mest dominerande militärmakt. Efter kuppen som installerade George W. Bush i Vita Huset fanns också en oljepresident som kunde sättas som galjonsfigur för ett sådant företag.


För att citera mannen i händelsernas absoluta centrum, chefen för den privatägda amerikanska centralbanken Alan Greenspan: "The Iraq war was largely about oil".


Det enda som saknades sommaren år 2001 var en chock för att sätta huvudplanen – invasionen av Irak – i rörelse.

Av Anders Limes - 11 april 2012 17:01


Låt oss ägna oss åt en kort historisk utvikning. Ämnet är Newfoundland. Källan är den öppna, och för allt och alla redigerbara Wikipedia, och sid 81-83 i den mycket läsvärda boken This Time Is Different (Annorlunda nu) av Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff.


Denna ö i nordatlanten utanför Kanadas östkust beboddes ursprungligen av indianer av Micmacstammarna. Under under 1600-talet besöktes ön allt oftare av européer, framförallt fransmän och britter. Det grundades en del bosättningar för att dra nytta av det fantastiska fisket i vattnen utanför ön. Faktum är, att några av norra halvklotets rikaste fiskebankar, framförallt för torsk, har funnits här innan de tömdes av tillväxten.


Storbritannien och Frankrike krigade som bekant vilt under nästan hela 16- och 1700 talen. Vid slutet av Sjuårskriget  stod Storbritannien som total segrare i detta historiens första världskrig. Detta ledde till att Newfoundland övertogs av Storbritannien, och blev ett självstyrt rike i det brittiska imperiet, ett s.k ”dominion”. Invånarna åtnjöt direktdemokrati via det brittiska imperiets näst äldsta, lokala, parlament.


1914 började som bekant det ”första” världskriget. Newfoundland ålades av London att skicka ett regemente till fronten, vilket utfördes. Regementet utplånades i princip redan krigets andra år, under den blodigaste dagen i brittiska imperiets historia. Med hjälp av stora lån lyckades dock Newfoundland återuppbygga sitt regemente, och underhålla det kriget igenom. Analogt med detta lyckades britterna, med stora lån, att ständigt återuppbygga den armé de framhärdade i att ständigt slösa bort framför tyskarnas kulsprutor och taggtråd.


Efter kriget hade Newfoundland samlat på sig en statsskuld, i princip uteslutande p.g.a krigandet. Man lyckades hålla betalningarna av denna skuld igång ända till 1928 då fiskpriserna kollapsade. Detta ledde, i vanlig ordning, till att långivarna betraktade Newfoundland som ett objekt med högre risk än tidigare, vilket i sin tur fick dem att skruva upp räntan på lånen. Armen vreds om på Newfoundland.


Till slut gick det inte längre. Långivarna krävde sina pengar. Parlamentet tappade i förtroende hos folket, eftersom de prioriterade lånebetalningarna framför alla andra utgifter i den lilla staten. I det läget tillsatte britterna en kommission som kom fram till att skulden var viktigare än Newfoundlands demokrati. För att efterse fortsatta skuldbetalningar avskaffades Newfoundlands demokrati (den näst äldsta i hela det brittiska imperiet) och en grupp teknokrater tillsattes istället.


Nästa steg var närmast en teknikalitet; britterna beordrade nu att Newfoundland skulle uppslukas av Kanada, och att skuldbördan alltså skulle adderas till Kanadas statsskuld, och de fantastiska fiskevattnen skulle adderas till Kanadas egendom. Eftersom demokratin var avskaffad på ön, kunde denna annektering av Newfoundland och hennes 280 000 invånare utföras utan att någon möjlighet till fredligt motstånd gavs.


Långt senare, på 40-talet, hölls en folkomröstning om Newfoundland ville återfå sin självständighet. Att så skedde får anses fantastiskt, men det får ses som ett utslag av den våg av avkolonialisering och befrielse som svepte runt jorden efter andra världskriget.


Å andra sidan måste man inse det vidriga i att annektera en självständig stat på anmodan av bankirerna, och mer än ett decennium senare, när området har blivit helt integrerat i den nya ägarens politiska, ekonomiska, osv, strukturer, ställa till med ett spel för gallerierna i form av en folkomröstning.


Trots detta röstade faktiskt en majoritet (44,5%) för frihet i denna folkomröstning. Ingen blir väl förvånad när jag berättar att man då helt enkelt höll ytterligare en folkomröstning där självstyrandet förlorade, och annekteringen lagfästes.


Vad lär vi oss av detta?


För det första ser vi att bankirernas favoritmetod – krig att sätta stater i skuld fungerat ypperligt, även i detta fall. Men tro inte att det krävs ett krig. Den sprickande bostadsbubblan med efterföljande bankräddning och exploderande statsskuld kommer ha exakt samma funktion i Sveriges och, för den delen, hela västvärldens fall.


För det andra ser vi alltså här ett exempel på att det finns historiskt prejudikat att utplåna demokrati, och till och med staters självständighet, för att upprätthålla bankirernas profiter. Jämför utvecklingen i Grekland, och utvecklingen i Italien – och utvecklingen hela världen över om vi inte lyckas avskaffa skuldvalutan och frigöra oss från bankirernas förtryck.


Som sagt: Skuldvalutan måste avskaffas. Bankirernas skuldslaveri måste slängas på historiens sophög tillsammans med bankirerna själva. Inget är viktigare än detta.

Av Anders Limes - 10 april 2012 14:04

Alan Greenspan torde vara bekant: ordföranden för den privatägda ameriksnska centralbanken Federal Reserve 1987-2006. Greenspans centralpolitik är troligen till stor del orsaken till att subprimekatastrofen blev vad den blev; men p.g.a skuldvalutan och den därav följande inneboende omöjligheten i vår nuvarande ekonomiska struktur, hade en annan centralpolitik från Greenspans sida endast justerat detaljerna. Kollapser är ju nämligen, som bekant, inskrivna i skuldvalutans DNA.


Alan Greenspan är alltså en bankir, närmare bestämt en centralbankir, och vi måste alltså utgå ifrån att alla hans uttalanden tjänar bankväsendet och/eller centralstyrning av ekonomin och därmed centralstyrning av all politik. Låt oss, med dessa förbehåll i bakhuvudet, betrakta detta citat från denne centralbankir, skrivet 1966. En studie i en centralplanerares sätt att argumentera:


Under a gold standard, the amount of credit that an economy can support is determined by the economy's tangible assets, since every credit instrument is ultimately a claim on some tangible asset. But government bonds are not backed by tangible wealth, only by the government's promise to pay out of future tax revenues, and cannot easily be absorbed by the financial markets. A large volume of new government bonds can be sold to the public only at progressively higher interest rates. Thus, government deficit spending under a gold standard is severely limited.

 
The abandonment of the gold standard made it possible for the welfare statists to use the banking system as a means to an unlimited expansion of credit. They have created paper reserves in the form of government bonds which-through a complex series of steps-the banks accept in place of tangible assets and treat as if they were an actual deposit, i.e., as the equivalent of what was formerly a deposit of gold. The holder of a government bond or of a bank deposit created by paper reserves believes that he has a valid claim on a real asset. But the fact is that there are now more claims outstanding than real assets. The law of supply and demand is not to be conned. As the supply of money (of claims) increases relative to the supply of tangible assets in the economy, prices must eventually rise. Thus the earnings saved by the productive members of the society lose value in terms of goods. When the economy's books are finally balanced, one finds that this loss in value represents the goods purchased by the government for welfare or other purposes with the money proceeds of the government bonds financed by bank credit expansion.

In the absence of the gold standard, there is no way to protect savings from confiscation through inflation. There is no safe store of value. If there were, the government would have to make its holding illegal, as was done in the case of gold. If everyone decided, for example, to convert all his bank deposits to silver or copper or any other good, and thereafter declined to accept checks as payment for goods, bank deposits would lose their purchasing power and government-created bank credit would be worthless as a claim on goods. The financial policy of the welfare state requires that there be no way for the owners of wealth to protect themselves.
This is the shabby secret of the welfare statists' tirades against gold. Deficit spending is simply a scheme for the confiscation of wealth. Gold stands in the way of this insidious process. It stands as a protector of property rights. If one grasps this, one has no difficulty in understanding the statists' antagonism toward the gold standard.


Vi noterar följande.


1. Greenspan anger, fullt korrekt att inflation är stöld. Därefter anger han att statens del i skapande av inflation är en mekanism staten använder för att stjäla värde från samhället.


2. Greenspan ”glömmer” att nämna att statens skapande av ”welfare”, t.ex skolor, faktiskt är den viktigaste mekanismen för skapande av värde som mänsklig historia känner. Om du undrar vad jag menar, ta en tur på våra offentligt byggda vägar och järnvägar, till våra offentligt byggda skolor, skjukhus, bibliotek, elnät, och avloppssystem, via våra offentliga polisstationer, till våra offentliga nationalparker, osv, osv, osv. Vidare: en stor del av detta skapade värde är inte finansierat via utställande av statsobligationer och därmer skuldvalutaskapande = inflation, utan faktiskt genom skatteintäkter.


3. Greenspan ”glömmer” vidare att nämna att statens del i inflationen är liten i jämförelse med bankväsendets. Betrakta den svenska skuldbubblan igen. Minns, att fördelningen av skuld i vår ekonomi exakt motsvarar skapandet av valuta, vilket innebär att innehavarna av skulden är de som tjänat på valutaskapandet = inflationens effekt av värdeöverföring från ”sparare” till valutaskapare (=låntagare) . Som ni ser är den offentliga skulden en mindre del av detta.


4. Greenspan ”glömmer” dessutom att nämna att det finns annat än guld som kan fungera som myntfot. Just guld är som bekant sällsynt och lätt att kontrollera. Guld har alltså fördelar från en centralbankirs perspektiv: det är i princip möjligt för centralbankerna att centralisera till sig själva ägandet av allt guld, och därmed centralisera till sig själva makten att skapa all valuta. En guldmyntfot hjälper oss alltså inte att komma ifrån den katastrofala centralplaneringen av ekonomin som centralbanker innebär.


Redan silver är långt mer attraktivt eftersom det finns i större mängd, och alltså är svårare att centralstyra.


Energi är som jag ser som sagt det kanske det mest attraktiva av alla myntfotsalternativ för en framtida, decentraliserad och därmed demokratisk valuta: eftersom det är värdefullt (faktiskt i princip definierar ordet värde) och eftersom genererandet av energi endast med mycket stora svårigheter kan centralstyras.


Dock är, som sagt, avskaffandet av skuldvalutan den utan jämförelse viktigaste punkten på dagordningen. Om detta måste ske via en övergång till en skuldfri valuta utan myntfot (typ Greenbacks), så är det den vägen vi måste gå.


Energimyntfoten kan vi därefter diskutera i lugn och ro i ett samhälle som inte håller på att krossas och förbrännas av bankirernas orättfärdiga skuldsystem.

Av Anders Limes - 5 april 2012 18:47


Jag avslutade precis en visning av filmen The Money Masters. Det visar sig, att de som gjort den här filmen har gjort exakt samma analys som jag av den centrala omöjligheten i världen idag: skuldvalutan.


De har även gjort samma analys som jag avseende skälet till detta: oändliga politiska intriger för att uppnå hegemoni över valutan, korrumpera den med skuld, och därmed omvandla den till de vises sten, maktens ring, medlet för kontroll över hela vår planet.


De gör också samma analys som jag avseende de katastrofala effekterna av skuldvalutan.


De föreslår vidare i princip samma lösning som jag: skuldfri valuta. Vi är också ense om att guldmyntfot inte är en framkomlig väg, men har något olika uppfattningar om fractional reserve banking (FRB). De som gjort filmen antyder endast sina reservationer mot FRB, men jag upplever att FRBs problem med valutaskapande "ur intet" i princip löses genom införandet av kombinationen av (1) myntfot och (2) ”primär” och ”sekundär”-konton, enligt min uppdatering av mitt tidigare inlägg (under punkt 7 ”Kreditgivning”).


Filmmakarna nämner inte heller energimyntfoten; vilket jag gissar beror på att de som gjort filmen inte har implikationerna av Peak Oil / Peak Everything klart för sig. Det är ursäktligt, det hade inte jag heller 1996.


Men i princip upplever jag att de som gjort denna film är eniga med mig även om lösningen på den omöjliga skuldvalutasituationen: införandet av en skuldfri valuta. Vi skiljer oss åt genom att filmmakarna föreslår en valuta utan myntfot centralt utgiven av staten, och jag föreslår en valuta med myntfot decentraliserat utgiven av lokalsamhällen genom deras energigenerereing.


Filmen föreslår vidare en intressant mekanism för att undvika inflation under övergångsfasen när den nya valutan används till att betala av skulderna hos den gamla skuldvalutan. Jag nämnde i förbifarten att ”kvoten S / EKR kommer bli mycket låg” - vilket alltså kan orsaka en prisexplosion i (S) och finansiell ruin för de som är de sista att få tag på ”en liten mängd EKR” som jag skriver Att undvika en sådan ruin är naturligtvis en mycket viktig detalj i övergången till en hållbar valuta. Filmmakarna presenterar (som jag förstår det) sin lösning vid tiden 1 tim 25 min i CD 2, d.v.s vid 3 tim 8 min i den streamade varianten.


Deras lösning bygger på ett stegvis avskaffande av FRB. Detta skulle, om jag förstår dem rätt, tjäna till att minska valutamängden i cirkulation och motverka en hastig värdeförlust av (S). Vilket alltså skulle skydda de sista innehavarna av enbart (S) från finansiell ruin. Som sagt, jag tror att FRB kan vara en god idé för att smörja ekonomin, förutsatt att FRB inte tillåts skapa valuta, och jag tror alltså att vi vill behålla FRB i t.ex den form jag föreslår i mitt tidigare inläggDet är möjligt att jag missar något viktigt här, och bör ändra ståndpunkt. Jag vore tacksam om ni hörde av er och förklarade vari mitt misstag består, om ni ser ett sådant misstag.


Men hur det än är med FRB, är detta är utan tvekan ett problem: hur kan vi skydda de sista innehavarna av enbart (S) från finansiell ruin? Förslag på lösning, någon?


Vidare. Filmmakarna talar en del om en silvermyntfot som en möjlig skuldfri valuta. Av någon anledning nämner de inte att president John F Kennedy faktiskt upprättade en skuldfri valuta med silvermyntfot, utgiven av den amerikanska regeringen (alltså INTE av bankerna). Tyvärr hann denna valuta inte komma igång innan Kennedy mördades 1962.


Filmen är alltså gjord 1996, och har ett tempo och en grafisk stil därefter, vilket råkar vara något nostalgikern i mig helt och hållet uppskattar. Den är ganska lång – 3 tim, 29 min. Jag föreslår att ni gör som jag: dela upp visningen på flera tillfällen. Vi har ingen större brådska. Och filmen tar ingen skada av att man smälter en liten portion av den i taget – snarare tvärtom.


Den finns även tillgänglig på en del kända torrentsidor (”get this torrent"), och med tanke på att hela filmen ligger på You Tube har jag svårt att tro att copyrighten bevakas av någon. Detta kan jag dock naturligtvis INTE garantera. Jag uppmanar därför INTE till nedladdning. Om du trots detta väljer att ladda ner den, så kan du skaffa engelska undertexter här. Några svenska undertexter har jag inte hittat, tyvärr. Ett mycket bra alternativ, som jag däremot KAN rekommendera, är att besöka filmmakarnas hemsida, och därifrån beställa en nyare variant av filmen.


Med utgångspunkt i mina (begränsade) erfarenheter och efterforskningar har jag inte hittat några direkta fel i denna film. Förutom, naturligtvis, felaktigheten att hänvisa till ”the Nobel Prize for Economics”. Något sådant pris har ju som bekant aldrig existerat.


”Riksbankens pris till Alfred Nobels minne” existerar ju däremot tyvärr sedan det i propagandasyfte inköptes av Riksbanken 1968, men det priset har ju inget med Nobelpris att göra. Hittar du någonting annat än detta (mycket grova) fel, säg till.


Skälet till att jag tycker filmen är viktig, är att den går igenom skuldvalutans moderna historia, med fokus på hur bankväsendet har intrigerat för att upprätta det absurda system vi slavar under idag. När man förstår den historiska kampen kring valutan, förstår man lättare hur totalt avgörande valutan är för vårt samhälles framtid eller brist på framtid. Denna förståelse hoppas jag att jag till viss del redan bibringat genom mina texter. 


Om inte – se den här filmen.


Jag vet att jag möjligen öppnar mig för att bli anklagad för "konspirationsteorier" genom att rekommendera denna  film. Låt gå för det. Den "konspiration" som filmmakarna talar om handlar i princip om att valutamakten av bankirerna flyttats från stater till privata enheter (som Fed och Bank of England), respektive överstatliga enheter (ECB). De anger att nästa steg i denna plan är att använda den kommande internationella valutakollapsen som chocken för att driva igenom huvudplanen - en skuldbaserad världsvaluta, utgiven av bankirerna. De anger vidare att en sådan världsvaluta redan existerar under namnet "Special Drawing Rights". Om ni tycker detta är en "konspiration" som är värd att tro på eller inte, får ni fundera över.


Men oavsett vad ni kommer fram till - minns, att mina ekonomiska resonemang står helt utan ett enda andetag av "konspiration".


I övrigt, och precis som de säger i filmen: Vi är faktiskt bortom "konspirationsteorier". Planetens och mänsklighetens framtid står på spel. 


Vi måste utbilda oss, och vi måste sprida vår kunskap. Och vi måste verka för förändring. Detta är, som sagt, vårt enda hopp.


Alltså – skaka fram lite tid här, lite tid där, och se den här filmen.


Av Anders Limes - 3 april 2012 21:33



USS Enterprise kastade loss den elfte mars i år och gav sig iväg på sitt livs sista resa. Destinationen är arabiska havet, söder om Iran, dit hon anländer nu i dagarna. Hon gör då sällskap med USS Carl Vinson och USS Abraham Lincoln och deras respektive stridsgrupper, till totalt tre stycken superhangarfartyg i havet utanför Irans kust. Dessutom finns i Bahrein helikopterhangarfartyget/landstigningsfartyget USS Makin Island.


Bahrein? Just det, där en samling utländska trupper, främst Saudiska, i vintras mycket blodigt krossade den lokala varianten av den ”arabiska våren”. Nu efter att det upproret kvästs verkar framtiden för den amerikanska militärverksamheten i landet vara säkrad.


Hursomhelst, detta är första gången sedan anfallet på Irak som mer än två hangarfartyg samtidigt uppehållit sig i dessa vatten.


Samtidigt nås vi av nyheten att israels krigsmakt IDF ställt in alla de traditionella ledigheterna över påsken. Vi nås även av uppgiften att det israeliska kabinettet för någon vecka sedan beslutat, med röstsiffrorna 8 mot 6, att starta krig mot Iran.


Låt oss nu tala en stund om USS Enterprise. Det handlar alltså om USAs äldsta (och längsta, 342 m) hangarfartyg, i tjänst ända sedan 1961. Eftersom man på den tiden inte var lika säker som idag på kärnreaktorers funktion, utrustades hon med hela åtta stycken reaktorer. Hon har en besättning c:a 5800 man, och bär hundratalet flygplan och helikoptrar. Fartyget kallas "Big E" och är, inte bara p.g.a de popkulturella referenserna, utan även i kraft av sin ålder, storlek, styrka, en av flottans och militärmaktens tyngsta symboler i USA.


För ett par månader sedan befann hon sig i Atlanten på övning inför den resa hon nu är ute på. Övningen utspelade sig utanför den (påhittade) Treasure Coast, där de två ”Shahida”-teokratierna Norra och Södra Garnet (Granat, alltså mineralen granat) hade råkat i krig. Enterprise övade sig i att ge flygstöd åt kriget i dessa ”påhittade” teokratier.


Detta är hennes sista resa, som sagt. Man avser deaktivera henne under hösten 2012, till en projekterad kostnad om c:a 500 miljoner dollar. Det vill säga, om isärplockandet av ett 90 000 ton tungt fartyg med åtta (8) kärnreaktorer inte visar sig dyrare än så. Av dessa 500 miljoner (eller hur mycket det kan tänkas handla om) dollar, vet vi, saknas drygt 40%, och dessa pengar måste lånas upp.


Enterprise anländer alltså till vattnen söder om Iran; ett Iran som under de senaste månaderna utsatts för terroratentat, vars luftrum upprepade gånger har kränkts, och som dessutom utsatts för handelsembargo och diverse andra sanktioner, vilka tvingat landet att återgå till guld för handel i sin huvudsakliga exportvara, olja.


Vi noterar att just detta att olja endast handlas i dollar tillåter USA att erhålla olja, världshistoriens största skatt, i utbyte mot de värdelösa skuldsedlar kallade "dollar" som de kan trycka hur många som helst av. Detta utgör basen för USAs förmåga att fortsätta konsumera mest olja av alla länder i världen, trots landets oerhört stora handelsunderskott, och denna dynamik har lett till den alternativa, och mycket adekvata, benämningen "petrodollar" på USAs valuta. Vi inser alltså, att om oljeexportörerna i världen skulle följa Irans exempel och lämna dollarn som bytesmedel för olja, och istället kräva något reellt värde (t.ex. guld, som Iran alltså nu gör), så skulle USAs hegemoni omedelbart rasa samman. Vi inser då också, att USA har ett oerhört starkt motiv att avhålla världens oljeexportörer att följa Irans exempel.


Vi noterar vidare, att alla dessa saker – terroranfall, upprepade territoriella kränkningar, embargo – utgör krigshandlingar enligt internationell rätt. Om nu någon bryr sig om internationell rätt sedan G.W Bush och hans "doktrin".


Trots dessa upprepade provokationer har Iran inte svarat med några som helst militära medel. Man måste medge, att Irans återhållsamhet är anmärkningsvärd.


Återhållsamheten är dock mycket förståelig. Landet är omringat av fientliga militärbaser. Om Iran skulle röra ett militärt lillfinger, skulle landet utraderas inom någon timme.


Irans fiender vill ha krig. Men Iran har hittills vägrat starta ett sådant krig. Kan det finnas något sätt för Irans fiender att ändå få igång ett krig?


Som sagt, USS Enterprise är ute på sin sista kryssning.


Låt oss hoppas att inget händer henne.

Av Anders Limes - 2 april 2012 14:53


Vad kan vi alltså vänta oss framöver (har du inte läst del 2 ännu så finns den delen här)?


Vi har idag en biflation. Detta innebär minskande pris på vissa varor, men stigande på andra.


Varor som kräver stora lån för inköp, minskar i pris, p.g.a en tilltagande mättnad i befolkningen: det är helt enkelt tilltagande omöjligt för den grupp i samhället (i princip unga familjer), som skall sätta sig i skuldslaveri till bankerna resten av sina liv, att öka sin skuldsättning mycket mer.

.

Samtidigt är det så att energi hastigt stiger i pris. Detta gäller elektricitet, bl.a tack vare att kontinental – låg - eltillgång nu via den riggade el”börsen” Nordpool  styr – höjer - även svenska elpriser. Och det gäller naturligtvis olja (Peak Oil). Detta bär med sig stigande matpriser, samt stigande priser för alla transporter, pendling, osv.


Tilltagande arbetslöshet (p.g.a. negativ tillväxt p.g.a Peak Oil) kommer, via NAIRU, att motverka fortsatta prisstegringar, via minskad efterfrågan på dyrare varor (eller närmare bestämt, genom minskad tillgång på sedlar). Å andra sidan kommer hastigt minskande tillgång på energi – och därmed på alla andra varor – verka för prisstegringar. Och eftersom priselasticitet för energi är i princip obefintlig kommer den stigande pristendensen fortsätta, trots minskande reell betalningsförmåga.


Stigande priser utan minskande arbetslöshet är alltså vad som ibland kallas stagflation, vilket är den mest fruktade av alla ekonomiska tillstånd eftersom ett lands regering inte kan vidta några konstruktiva åtgärder för att bryta det.


Man kan försöka ”spara” sig ur en stagflationär kris, men man kommer misslyckas. Tilltagande missnöje, upplopp, och hotande inbördeskrig sätter till slut stopp för sådana ”åtstramningspaket”. Historien visar, att regeringarna i det läget alltid, utan undantag, väljer att starta sedelpressarna för att lugna massorna med pengar; pengar som t.ex delas ut via höjt socialbidrag (för att balansera de stigande levnadskostnaderna) o.s.v


Idag har vi, dessutom, en skuldvaluta. En sådan valuta orsakar obligat ekonomiskt sammanbrott vid försök till minskad ekonomi (åtstramningar), eftersom skuldvalutans obetalbara skuld hela tiden tillväxer exponentiellt p.g.a räntan, och förmågan att betala denna ränta kräver en evigt tillväxande ekonomi.


Men om räntan hålls låg?


Det gör den inte, eftersom ett land med minskande BNP (åtstramningar) kommer nedvärderas av s.k ”kreditinsitut”, vilket höjer räntorna för alla lån i det landets valuta. Syftet med detta är naturligtvis att öka bankernas ränteintäkter genom att skruva åt tumskruvarna på de nationer som fastnar i ockrarnas samvetslösa klor.


Alltså, man kommer möjligen försöka ”spara sig ur krisen”, men p.g.a att detta alltid är omöjligt, och dessutom är dubbelt omöjligt i ett skuldvalutasystem, kommer man misslyckas. Då återstår det andra alternativet, att försöka ”spendera” sig ur krisen – d.v.s att sparka igång sedelpressarna.


Effekten av det är naturligtvis att vår gamle vän, kvoten


 


ökar ännu hastigare än vad enbart den Peak Oil-inducerade, ofrånkomliga, minskningen i termen varor hade lett till.


Vad som händer är alltså att vi får en hastigt ökande sedelmängd, som hela tiden försöker hinna fatt de ännu hastigare ökande priserna på alla varor – men utan att lyckas. Ökningen av sedelmängden går därför över i en exponentiell ökning - med åtföljande exponentiella pris- och löneökningar.


Detta utgör övergången från inflation till hyperinflation. Denna innebär i sin tur en total kollaps för det reella värdet av alla papperstillgångar, och av alla skulder nominerade i skuldvalutor, och så vidare.


Konkurrerande valutasystem, framförallt guld och silver, kommer ses som ersättningar för papperspengarna, och man kommer bjuda vilken mängd papperssedlar som helst för ett guld- eller silvermynt. Den nu pågående manipulationen av dessa konkurrerande valutasystem (i syfte att förlänga skuldvalutans hegemoni med åtföljande fortsatt värdeöverföring från människor, nationer, och stater till banker) kommer inte längre att kunna hålla emot efterfrågan på guld och silver. Ett annat sätt att beskriva denna mekanism är alltså att säga att priset på guld och silver kommer explodera.


Hyperinflationen innebär i kombination med peak oil också det totala utraderandet av alla pensionsfonder, liksom alla andra företeelser med nominellt värde baserat på hopp om framtida ”avkastning” baserat på hopp om framtida ”tillväxt”.


Troligen kommer hyperinflationen också utlösa en mer eller mindre total samhällskollaps där stora delar av samhället övergår till byteshandel, med sammanbrott av komplexa just-in-time transportystem o.s.v


Som sagt. Vi kan hantera Peak Oil och dess obligata negativa reella tillväxt, det är jag övertygad om. Men detta i kombination med skuldvalutans obligata krav på positiv nominell tillväxt (p.g.a. räntan), leder ofrånkomligen till hyperinflationär kollaps.


Det finns alltså - som sagt - inget viktigare idag än att överge vårt omöjliga skuldvalutasystem.


Denna sådan åtgärd utgör - som sagt - vårt samhälles enda hopp.


PS. Läs mer om den kommande amerikanska hyperinflationen här. Sverige – liksom alla världens nationer – är p.g.a den omöjliga skuldvalutan i princip i exakt samma situation som USA, även om vi just idag har en större del av vår skuldbubbla på privata konton (bostadsbubbla) än USA, och vår statsskuld därför än så länge är långt mindre än 100% av BNP. När bostadsbubblan spricker, och staten räddar bankerna, så kommer vår statsskuld snabbt explodera långt över BNP, inte minst eftersom BNP då p.g.a skuldkollaps och Peak Oil kommer vara i hastigt minskande. DS.


Tillägg: Här finns en graf över ECBs balansräkning. Som sagt, en centralbanks balansräkning motsvarar i princip termen x i ekvationerna i "Valutan, del 3". Här finns en graf över den privatägda amerikanska Feds balansräkning. Observera QE1 och QE2 som de tydliga uppåthacken i kurvan. Här finns en kommentar om när nästa inflationsinjektion ("QE3") kan tänkas komma från Fed. Som sagt; inflationen är i full gång, övergången till hyperinflation endast en tidsfråga.

Av Anders Limes - 2 april 2012 14:34

Vi kommer nu (har du inte läst del 1 ännu så finns den delen här) till symtomen. Två huvudsymtom finns:


1. Pengar ”blir värda” mindre, d.v.s en given mängd sedlar går över tid att byta mot allt mindre värde.


2. Saker ”blir dyrare”, d.v.s en given sak kommer över tid kosta allt fler sedlar att införskaffa.


Vad som sker är alltså att vår gamla bekanta, kvoten



 

ökar, vilket som sagt är det centrala symtomet på inflation.


Det finns en konstruktion kallad KPI som påstås mäta denna kvot genom att definiera en ”korg” av varor och indexera hur mycket pengar som krävs för att inhandla denna korg. KPI är alltså inte inflation, utan ett konstruerat mått på symtomen av inflationen. Det finns emellertid flera skäl till att KPI misslyckas totalt att mäta dessa symtom (för att inte tala om att mäta själva den underliggande monetära inflationen), bl.a.:


1. Faktiska priser för hus och lägenheter ingår inte, endast ”månadskostnad”, d.v.s en stigande ränta, som dämpar priserna och alltså leder till minskning av vårt centrala inflationssymtom, pengar/varor, kommer att höja KPI p.g.a stigande månadsvis räntekostnad. Omvänt kommer en sjunkande ränta, som höjer vårt centralsymtom, att sänka KPI.


2.Korgen” viktas enligt vad som kallas ”hedonism”, vilket innebär att vissa kapitalvaror, t.ex bilar, antas öka sitt värde mer än de ökar sitt pris. Alltså, en ny bil är dubbelt så dyr som en gammal. Kommer det att höja KPI? Nej, för denna nya bil antas vara > 2 ggr så bra som den gamla, dvs ha ett värde som är > 2 ggr så högt som den gamla, och KPI kommer då att sjunka tack vare ”hedonistisk viktning”.


3. I korgen viktas sällanvaror som bilar och hemelektronik in på ett liknande sätt som dagligvaror som energi, mat. Det betyder att de senaste årens priskrig på hemelektronikmarknaden (vilket slagit ut minst en stor återförsäljare) har vägt upp det hastigt stigande energi- och matpriserna. Men i verkligheten köper en människa mat och energi långt före hon köper en ny TV eller en ny bil.


4. KPI innehåller inte någon uppskattning av kvaliteten hos förbrukningsartiklar. Betrakta ett par skor som på 70-talet kostade 200 kr och fortfarande idag, efter ett par omsulningar och regelbunden smörjning med läderfett, är fullt funktinabla. Jämför dessa med ett par plastskor för 200 kr köpta idag och med en maximal livslängd om två-tre månader. Prisstegringen på läderskorna (kanske går att få tg i motsvarande för 2000 kr idag) med hög kvalitet leder inte till någon stegring i KPI, eftersom KPI utgår ifrån att konsumenterna byter till billigare alternativ (= sämre kvalitet) när priserna går upp.


5. Osv, se andra texter angående felaktigheterna i KPI.


Trots dessa absurda felaktigheter används KPI dagligen, och man påstår att ”inflation”, i verkligheten avses då alltså endast ”KPI-inflation”, är kanske 3,3 %. Detta ställs i relation till Riksbankens ”inflationsmål”, dvs ”mål” för KPI-inflationen, på (för närvarande) 2 +/-1 %.


Man vill mörka inflationen (se nedan), därför är KPI-måttet grovt förfuskat enligt ovan. Trots detta är KPI de senaste året > 3%, framförallt pga stigande energikostnader (Peak Oil). Men KPI ligger ändå långt långt under den faktiska ökningen av Mx. Hur kan det vara så? Hur förfuskat KPI än är måste det ju mäta någonting?


Svaret är, att den ökande pengamängden inte gått till människor (alltså, inte gått till löneökningar, som ökar den nominella köpkraften, och höjer priserna, och ökar centralsymtomet ovan) utan till banker, närmare bestämt, pengaökningen har gått till att blåsa upp vår gigantiska bostadsbubbla. Och KPI-måttet har alltså (bland annat) den finessen att just ökning av priset på bostäder inte ingår; vi har alltså kunnat blåsa upp bostadsbubblan (ett symtom på inflation) utan att det märks i det enda officiellt sanktionerade inflationsmåttet.



Varför har pengarna inte gått till löneökningar? På grund av NAIRU. NAIRU (non-accelereating inflation rate of unemployment, även här krävs alltså att vi tillfälligt accepterar att säga ”inflation” istället för ”centralsymtomet på inflation”). NAIRU kallas på svenska jämviktsarbetslöshet. Det är den mängden arbetslöshet som leder till att löneökningar på arbetsmarknaden inte sticker iväg uppåt, vilket som sagt skulle leda en löne-prisspiral, vilket skulle öka centralsymtomet på inflation.




Vi har i Sverige använt flera tekniker för att upprätthålla NAIRU, t.ex invandring (vilken naturligtvis kan försvaras av t.ex humanitära skäl – men det är inte det som avses här, utan endast invandringens effekt på NAIRU). En annan teknik har varit att avskaffa värnplikten, vilket satt 40 000 personer / år på arbetsmarknaden istället för i gröntjänst i skogen.




”Inflation” i och för sig äter inte upp några lån. Det som gör att en lånebörda kan minska är att kvoten disponibel inkomst/lånebelopp ökar. Under 70-talet förelåg en mycket uttalad KPI-inflation, som var en yttring av den uppåtstigande löne-prisspiral som då förelåg, vilket var en av orsakerna till att statsmakterna genomdrev den arbetskraftsinvandring som Sverige då hade (och alltså, fortfarande har). Löneökningar på upp till 10% per år var det som åt upp 40-talisternas lånebörda, inte ökningen av pengamängden (inflationen) per se.




Kan dagens skuldsatta förvänta sig en liknande utveckling?




Tyvärr inte.




Förutsättningarna för en ny sådan löne-prisspiral är i dagsläget nämligen i princip obefintliga, av bl.a följande skäl:




a) KPI-måttet är korrumperat just för att underskatta prisökningar, eftersom man på så sätt kan hålla nere löneökningar.




b) NAIRU-dynamiken bidrar till att undertrycka en löne-prisspiral.




c) ”Globaliseringen” utsätter svensk arbetskraft för tilltagande priskonkurrens från andra delar av världen med lägre löner.




d) När den svenska skuldbubblan spricker, och det blir Sveriges tur att svälja IMFs beska ”frihandels”-medicin som villkor för ”hjälp”, då blir vi tvungna att avskaffa våra sista skyddstullar, vilket slutligen kommer avskriva möjligheten till ökande reallöner.




Alltså. Genom NAIRU hålls löneökningar låga,, vilket tillsammans med låga räntor håller KPI-”inflationen” låg. Denna låga KPI-ökning gör också att den sanna monetära inflationen kan fortgå obehindrat, vilket, eftersom det är de privata bankerna som står för 92% av vårt valutaskapande (med en kapitaltäckningsgrad på 8%), gör att de privata bankernas oerhörda inkomster av ränta och utmätning baserat på sitt skuldvalutaskapande kan fortsätta öka.




Vilket alltså är syftet med både NAIRU och det vilseledande KPI-måttet.


Vi fördjupar oss i konsekvenserna av allt detta i nästa inlägg.


Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards