Senaste inläggen

Av Anders Limes - 12 mars 2012 19:36

Guldsmeden står alltså där med sin nya sedel (se förra inlägget). Han måste inte ge den som kvitto till någon depositör av guld, eftersom någon sådan depositör inte existerar. Smeden kunde alltså själv promenera ner till marknaden och byta sin sedel mot produkter – d.v.s., mot värde. Vår gode smed har alltså upptäckt ”senioraget” - alltså vinsten av makten att trycka sedlar som godtas som allmänt betalningsmedel.


Men, undrar ni kanske, denna ökning av sedelmängd, denna inflation, fick den inga effekter i samhället?


Å ena sidan innebär dessa nya sedlar att kvoten


  

ökar, vilket vi kan kalla vårt centralsymtom på inflation. Detta innebär i sin tur att priserna stiger – fler sedlar är ju nu tillgängliga för varje vara. Värdet av varorna är dock oförändrat (och skall aldrig blandas samman med priset). Detta innebär i sin tur att de ursprungliga depositörerna av guld får se sina sedlar urholkas i värde: de kan nu inte längre köpa samma mängd varor för dem. Faktum är, att storleken på denna värdeminskning motsvaras av mängden nytryckta sedlar (under förutsättning att alla dessa nytryckta sedlar kommer ut i cirkulation). Om smederna tryckte 50% extra sedlar, kommer priserna att stiga med 50%. Smedernas pengatryckande innebär alltså att de bestjäl sina depositörer på 50% av deras deponerade värde. Eller?


Inte nödväntigtvis. Den ökade sedelmängden tillåter fler transaktioner, vilket i sin tur tillåter en reellt tillväxande ekonomi, vilket i sin tur gör att fler varor (d.v.s mer värde) blir tillgängliga. Detta innebär att kvoten

  


minskar. Faktum är, att om mängden varor (värde) ökar med 50% så har den ursprungliga expansionen av sedelmängden balanserats, och ”värdet” av sedlarna blir oförändrat.


Det är alltså inte en självklarhet att samhället gör uppror mot de pengatryckande smederna. Under förutsättning att kvoten

 


hålls balanserad, kommer samhället i stort istället tacka smederna för den expanderande ekonomin – i alla fall så länge som ekonomin faktiskt reellt expanderar.


Dock finns en annan kvot vi måste nämna, nämligen:

   

Denna kvot har ökat med 50%, och vi har alltså inte längre en total guldmyntfot, utan istället en partiell guldmyntfot. Emellertid gör detta ingen större skillnad; arbetsvärdet i guld är oförändrat, och går som tidigare att byte mot en given arbetsmängd i varor. Eftersom vi ännu inte lämnat guldmyntfoten kan man byta in en sedel och få tillbaka guld. Under förutsättning att inte mer än 50% av utestående sedlar löses in samtidigt, så rullar systemet på.


Dock, som man kanske kunnat ana, så misslyckas våra smeder gång efter annan att upprätthålla den delikata balansen mellan


 

Vilket kan få en av två konsekvenser. Antingen blir mängden sedlar för liten, (vilket kallas deflation) vilket sänker priser, och drabbar alla spekulanter i ekonomin – alltså alla de som lånat sedlar för att investera i varor, men som nu får se sina investeringar minska i pris, och alltså riskerar att få så stora skulder i förhållande till sina tillgångar att de går i konkurs. Eftersom detta generellt drabbar de ekonomiskt starkaste i ekonomin, har mäktiga intressen in ofta lyckats få igång ”sedelpressarna” för att undvika sådana prisnedgångar.


Eller också blir mängden sedlar för stor, vilket höjer priser, och drabbar alla sparare i ekonomin, och alla som får ”lön” i form av sedlar. Observera att detta inte direkt drabbar dem som har sina sedlar (inklusiva lånade sedlar) investerade i värdeproducerande enheter (t.ex. slavar, fabriker, bostäder, och så vidare; ”värdeproducerande enheter” är alltså ”kapital” ), och får sin ”lön” i form av värde (även kända som ”kapitalister”).


Åter till våra sparare och löntagare. Dessa har nu inte längre tillräckligt med pengar för att försörja sig, eftersom alla priser skjutit i höjden. Eftersom detta generellt drabbar de ekonomiskt svagare (och flertaligaste) i en ekonomi, har uppror hotat i sådana situationer. Detta har fler än en gång lett till att man ökat mängden sedlar ytterligare, för att öka mängden sedlar tillgängliga för de som är på gränsen till existensminimum... vilket, många gånger, lett till en okontrollerat snabb ökning av sedelmängden, en s.k ”hyperinflation”, med extremt hastigt ökande priser som följd.


Sådana situationer har lett till att sedlarna till slut betraktas som närmas värdelösa, och framförallt omöjliga att spara i, vilket lett till så kallade bank runs när innehavare av sedlar stormat bankerna (i vårt exempel alltså guldsmederna) och hämtat ut sitt guld. Detta har ju som sagt behållt sitt värde (dock har ju priset på guld, i alla fall på den svarta marknaden, då skenat iväg, men pris och värde skall som sagt aldrig, aldrig blandas samman).


Men det går bara så länge som det finns något kvar av det deponerade guldet. Därefter kollapsar valutan, och därmed ekonomin, och därmed, i förekommande fall, hela civilisationer.


Som ni kanske kan tänka er, var vinsten från senioraget så pass ofantlig, att staterna till slut tog över pengatryckandet. De axlade därmed också ansvaret för balansen mellan sedlar och varor, vilket gjorde att penningpolitik blev en statsangelägenhet med makt att avgöra ödet för hela civilisationer.


Det hela blir, som ni märker, intressantare och intressantare. Vi fortsätter i kommande inlägg.   

ANNONS
Av Anders Limes - 8 mars 2012 18:51

Vad är pengar?


Den frågan har stört mig i många år. Pengar, denna den mest alldagliga av företeelser – och ingen definition... Aldrig i min skolgång har någon lärare ställt frågan: ”Vad är pengar”. Aldrig har någon lärare gett svaret: ”Pengar är...” Aldrig har jag sett ett TV-program i ämnet.


För att förstå vad pengar är, måste vi börja från början.


Valuta uppstod i de tidiga civilisationerna i mellanöstern som ett sätt att förenkla handeln. Man upptäckte, att istället för att byta varor mot varandra (byteshandel), kunde alla varor bytas mot något som alla var överens om hade värde: guld. Detta är den centrala definitionen av ”valuta”: ett notationssystem för att slippa byteshandel.


Vad är värde?


Värde är för de flesta av oss, arbete. En sak som minskar mängden arbete vi behöver utföra för att nå ett mål vi önskar, är värdefull. T.ex är ett isolerat hus värdefullt, eftersom vi då inte behöver lägga arbete varje dag på att hitta någonstans att sova. Mat är också värdefullt, eftersom frånvaron av mat kräver arbete för att ändras till närvaron av mat. Sjukvård är värdefullt. Musik är värdefullt.


Mängden värde som finns i en sak bestäms alltså av 1) hur mycket arbete som lagts ner på att skapa saken, och 2) hur mycket arbete saken kan bespara oss från att utföra. Det centrala i värdebegreppet är alltså arbete, dvs t.ex energi * tid eller energi * sträcka.


Varför har guld värde? Därför att det är svåråtkomligt – det krävs mycket arbete för att utvinna. Vidare är det beständigt, så man måste inte utföra det där arbetet igen. Dessutom är det lättidentifierat, d.v.s man behöver inte lägga ner mycket arbete på att avgöra om det är guld eller inte. Avslutningsvis är det vackert, och guldets portabla skönhetsvärde hade annars krävt mycket arbete för att motsvara (t.ex. arbete att sy en vacker dräkt osv).


Alltså, man ställde arbetsvärdet i guld och arbetsvärdet i olika produkter mot varandra och uppfann således inte bara ”valutan” utan även ”prislistan”. När fler produkter blev tillgängliga, började det bli svårt att få guldet att räcka till alla transaktioner som ekonomin önskade. Detta löstes under lång tid genom att addera silver, och senare även brons, till valutamängden.


Nästa steg är viktigt. Guldsmeder tog emot guld från kunder för deponering, eftersom de redan hade säkra platser att förvara guld (sin arbetsråvara) på. I ersättning lämnade de ut kvitton på depositionen. Dessa kvitton upplevdes till en början ha samma värde som själva guldet; kanske t.o.m något högre, eftersom de var så lätta att transportera. Man började därefter acceptera även sådana kvitton som betalningsmedel för produkter, och se: här uppfinns ”sedeln”. Denna valutaform hade alltså till en början en hundraprocentig uppbackning av guld – den hade alltså en total guldmyntfot.


Nästa steg är, om möjligt, ännu viktigare. Guldsmederna upptäckte, att större delen av det deponerade guldet aldrig hämtades ut. Sedlarna levde sitt eget liv, och handeln rullade på.

Guldsmederna förstod alltså, att om differensen av nytt guld som deponerades minus mängden guld som löstes ut aldrig var större än (t.ex.) 50 % av den totala mängden deponerat guld, skulle ingen märka om de tryckte upp 50% extra sedlar. Dessa extra sedlar såg naturligtvis exakt likadana ut som de ursprungliga. Och var naturligtvis helt inlösbara mot guldet i valven.


Kruxet var naturligtvis att dessa nya sedlar inte hade någon reell uppbackning av fysiskt existerande guld. Men trots detta trycktes dessa nya sedlar upp, och så uppfanns "inflationen", d.v.s ”ökning av pengamängd”. Och så uppfanns också ”bråkdels-reserv-bankväsende”, på engelska känt som ”fractional reserve banking”: beteckningen kommer alltså av ”bankerna”, i vårt exempel alltså guldsmederna, numera endast har en bråkdel av sina sedlar fysiskt uppbackade av värde, i vårt exempel alltså av guld.


Och det är nu det börjar bli intressant. Mer om det i nästa inlägg.

ANNONS
Av Anders Limes - 7 mars 2012 21:43

Världen närmar sig ett avgörande.


Vårt valutasystem närmar sig snabbt gränsen för sin funktion. ”Vårt” valutasystem? Kanske inte så mycket "vårt" som vi möjligen tror. Jag kommer återkomma till det inom kort.


Vårt klimatsystem närmar sig snabbt gränsen för sin funktion. De positiva feedbacklooparna jag tidigare nämnt, är alla i kraftigt tilltagande. Samtidigt kollapsar jordens buffertsystem allt snabbare. Och samtidigt ökar våra utsläpp av fossilt kol, hela tiden.


Vårt samhällssystem närmar sig snabbt gränsen för sin funktion. Den demokrati som vi ärvt, och som vi tagit för given, håller snabbt på att försvinna. Annekteringen av Grekland och Italien av det internationella bankväsendet är tydliga tecken på detta. De snabbt försvinnande fri- och rättigheterna här hemma, och hela jorden runt, är mer dolda tecken på samma sak.


Vårt energisystem närmar sig gränsen för sin funktion. För varje dag som går blir resterande fossil energi svårare att utvinna, kostar mer energi i extraktion än tidigare. Vi närmar oss obevekligt punkten då vi inte får ut någon nettoenergi ur oljekällorna... och energisystem, d.v.s hela vår ekonomi och samhälle, knakar i fogarna under denna oerhörda stress. Som bara tilltar, dag för dag.


Krig närmar sig, igen. Västerlandets provokationer mot Iran har ännu inte utlöst något svar. Dock, all sådan dynamik har sin gräns. Provokationerna tilltar. Kriget närmar sig.


Finns någon framtid? Hur kan den se ut?


Inget är mer oklart. Världen vänder sig.


Ett är dock säkert. Om vi ger upp hoppet om en positiv förändring, då är sannerligen allt förlorat. Låt oss alltså hålla hoppet levande.

Av Anders Limes - 28 december 2008 13:34



Kära vänner!


Jag kommer nu avbryta skrivandet på denna blogg. Skälen är flera, men det viktigaste är att mitt arbete tar mer och mer av min tid och kraft. Dessutom planerar jag en kortare resa utomlands, en flytt, med mera, med mera.


Jag vill lämna några länkar som förtjänar ett besök . Först ett par som samlar länkar till nyhetsbyråer och tidningar världen runt:


Titta in på http://www.lifeaftertheoilcrash.net/BreakingNews.html för en tätt uppdaterad och uppfriskande apokalyptisk nerdykning i de senaste sammabrotten i den amerikanska ekonomin.


Besök även http://www.antiwar.com/ för det senaste om krigen.


Missa inte heller http://www.commondreams.org/ för en stadig uppdatering om både krig och ekonomi, men framförallt miljö och växthuskatastrof.


Sist men inte minst: http://www.counterpunch.org/, här skriver essäister som Ralph Nader, Mike Whitney, Al Gore, Pam Martens, etc.; ofta värt ett besök.


Många tack till er som läst, funderat, tyckt och tänkt. Ytterligare tack till er som kommenterat eller hört av sig på olika sätt. Kanske kommer jag plocka upp skrivandet igen, om mitt privatliv stressar ner - eller om resten av världen, miljön, och ekonomin stressar upp - tillräckligt.


Om ni vill få besked om sådant eventuellt återupptaget skrivande, eller om ni vill kommentera, fråga, eller bara snacka lite, hör gärna av er per mail - jag ser mycket fram emot sådan kontakt!


Min adress: zorn08@gmail.com


Bästa hälsningar,


Eder


Anders Limes


UPPDATERING 090213:


Underligt nog har jag inte länkat angående peak oil - den mest centrala delen av denna bloggs hela resonemang. Här är tre bra länkar:


http://www.theoildrum.com/ och den europeiska sidan http://europe.theoildrum.com/


Vidare ASPO (Association för the study of peak oil and gas): http://www.peakoil.net/


OK. Auf wiedersehen...

Av Anders Limes - 15 december 2008 17:24



Evolutionen baseras som bekant på två fundamentala grundförutsättningar. För det första; det närmast tautologiska påståendet att de som är mest lämpade för överlevnad, överlever. Och för det andra; att det finns variation.

 

Mekanismen är denna: av en uppsättning olika system (t.ex. individer) kommer de överleva som är mest lämpade att överleva, vilket leder till att de fortplantar sig.

 

Att vara ”lämpad” för överlevnad definieras utifrån miljön – om det finns solljus, t.ex., så kan effektiva ögon vara bra att ha. Om det finns mycket cellulosafibrer i närheten kan förmåga att äta sådana vara bra att ha. Och så vidare.

 

Poängen med evolutionen är följande: givet variation så kommer arter som är lämpade för överlevnad att uppstå – alldeles av sig självt. Det behövs ingen skapare, och det behövs ingen domare som avgör vem som är lämpad. Man är lämpad om man överlever, helt enkelt.

 

Låt oss nu flytta resonemanget en smula – istället för att tala om arter som överlever eller dör beroende på sin lämplighet i systemet ”naturen”, så provar vi nu evolutionsidén på ekonomiska organisationsformer som överlever eller dör beroende på sin lämplighet i den ekonomiska miljön. Vi ser då, att ekonomiska organisationsformer överlever och tillväxer om den ekonomiska miljön tillåter det.

 

Betänk nu den ekonomiska miljön de senaste 150 åren – en miljö av ständigt ökad tillgång till billig – fossil – energi (att använda fossil energi istället för muskelkraft har ett fint namn: ”industrialisering”), som gjort det möjligt att gräva ständigt fler gruvor, att tillverka ständigt fler bilar, laptops, vägar, etc. Alltså – att göra fler saker varje år än vad vi gjorde året innan. Alltså – att ha ekonomisk ”tillväxt”.

 

Märk väl, att denna ekonomiska miljö utgör ett historiskt undantag – aldrig tidigare (och aldrig igen) har tillgång på energi varit så rik och ständigt ökande.

 

Situationen är alltså fullständigt unik i den ekonomiska historien – och precis som man kunnat vänta sig, så har denna unika ekonomiska miljö passat vissa ekonomiska organisationsformer men inte andra. Den organisationsform som klarat sig bäst i denna unika miljö (med hjälp av en del ekonomisk och konventionell krigföring, jämte en och annan kärnvapenattack) är den s.k kapitalismen.


Denna organisationsform har nämligen följande mekanism: den premierar investering som leder till vinst. I en miljö av ekonomisk tillväxt (d.v.s. av ständigt ökande tillgång på billig energi) finns gott om sådana investeringsobjekt, och det kapitalistiska systemet har följaktligen frodats.

   

***


Kapitalismens renaste form finns i aktiebolaget. Denna struktur fyller följande syften: För det första, så samlar aktiebolaget ihop kapital från många ägare och gör den tillgänglig för investering. För det andra separeras ansvaret: styrelsen ansvarar för att ordna vinst åt aktieägarna, som i sin tur inte ansvarar för vad styrelsen hittar på för att åstadkomma denna vinst.

 

Betänk fallet Dodge vs Ford: Henry Ford ville ägna en del av vinsten från T-forden till att bygga nya fabriker, för att anställa fler och minska social misär. Aktieägarna, ledda av bröderna Dodge, tyckte att dessa pengar borde gå till utdelning istället. Så de stämde Ford, vann, och stadfäste därmed principen att styrelsens roll är att maximera aktiägarnas vinst – inget annat.

 

Därmed skapades aktiebolaget av idag – en samvetslös psykopat utan empati eller skuldkänslor, lagbunden att maximera vinsten åt sina ägare. Kosta vad det kosta vill. Hur länge kan ett samhälle (eller en planet) överleva med den sortens psykopater mitt bland sig…?

 

***

 

Idag har kapitalismen slagit ner snart sagt allt motstånd. Och i denna segerns timme dristar sig vissa kommentatorer till följande logiska felslut: man påstår att den ekonomiska tillväxten de senaste 150 åren har skett tack vare kapitalismen. När det i själva verket är tvärtom: billig energi – d.v.s ekonomisk tillväxt – har selekterat fram kapitalismen till total dominans.

 

***

 

Märk väl , att andra kommentatorer gör ett annat felslut: man hävdar att vetenskapen skapat den ekonomiska tillväxten. Men ingen förbränningsmotor, ingen nanoteknik, inget IT-system har faktiskt skapat någonting. Vetenskapen har applicerat den ständigt ökade mängden fossil energi vi använt, och alltså delvis kanaliserat tillväxten, men faktiskt inte skapat den.


Vårt välstånd kommer i grund och botten från det faktum att vi har låtit fossil energi arbeta åt oss – i Sverige, som sagt, 10 fossila slavar per capita. I USA, som sagt, 23 stycken sådana slavar per capita.

 

***



Emellertid. Vi går nu – framförallt p.g.a peak oil, men även p.g.a växthuseffektens katastrofala effekter på livsmedelsproduktion etc. jorden runt - in i en ny ekonomisk miljö av ständigt minskande tillväxt. I en sådan miljö går det kapitalistiska systemet under, ungefär som dinoasurierna som gick under när deras miljö plötsligt förändrades efter den så välkända meteoritkraschen.

   

Förstadierna till denna kollaps finns runt omkring oss. Investering finns i princip inte längre – oavsett om man avser bankers investering (utlåning) eller övriga kapitalägers investering, så har den tagit slut. Skälet är naturligtvis, att det inte längre finns några investeringsobjekt som kan "tillväxa" och ge "vinst". Pengarna hamnar nu, istället för att investeras, i ”madrassen” – i ”säkra” tillgångar som statsobligationer.


Här kan man minnas finansministrar världen över som vrider sina händer över att "kreditmarknaden" har slutat fungera. De kan inte förstå att "marknaden" är så otacksam mot dem, att den inte helt altruistiskt vill investera i säkra förluster, för samhällets bästa. De kan inte förstå, att vi med "den fria marknaden" och "aktiebolagen" har skapat ett gäng psykopater utan känsla för någonting annat än profit. De är faktiskt en mycket patetisk syn, dessa finansministrar.

 

Hursomhelst. Den stora faran nu är denna: på grund av kapitalismens aggressivitet så finns inte mycket till variation kvar – alternativa organisationsformer har invaderats, usurperats, slagits sönder och samman. När kollapsen fullbordas kommer vi alltså vara tvungna att bygga upp hela samhället igen.

 

Vi i Sverige har ett bättre utgångsläge än de flesta, eftersom utförsäljningen av samhället har bromsats så pass mycket att det fortfarande finns vissa öar av ekonomisk aktivitet som inte baseras på ”investering”, ”tillväxt”, och ”vinst”. Dessa öar kan utgöra basen för framtidens ekonomiska system – i framtidens radikalt annorlunda ekonomiska miljö av ständigt minskande tillväxt.

   

Områden där den nyliberala kapitalismen slagit sönder större delar av samhällstrukturen än här hos oss ligger emellertid mer pyrt till, och enligt detta resonemang ligger USA mest pyrt till av alla.

 

Dock – det finns redan nu exempel på en ljusare framtid även där. I den sotiga (snart f.d.) bilstaden Detroit, t.ex., sprider sig Urban Farming- rörelsen snabbt.


Precis den sortens initiativ som kommer behövas i en framtid där energi kostar (mycket) pengar. Och precis den sortens ekonomiska organisation som kommer frodas i en miljö av ständigt minskande tillväxt.

     

Av Anders Limes - 8 december 2008 18:32



Vi närmar oss nu hastigt en brytpunkt i den moderna historien. Vi ser hur den amerikanska ekonomin allt snabbare bryts sönder, imploderar, förtärs. Denna kollaps, tilltagande för varje dag som går, skriver följande budskap i eldskrift över planeten: Finis Americae. Imperiets sammanbrott.

 

Hur kan det vara så? Varför diskuteras det inte på Dokument Utifrån?

 

Som Churchill sa – det finns lögn, förbannad lögn, och så finns det statistik. Betänk här till en början följande axplock från de officiella lögnernas USA:

 

Under år efter år har de amerikanska nyckeltalen blivit mer och mer snedvridna genom politisk intervention. Vad gäller KPI, som ligger till grund för bl.a inflationsstatistiken (som i sin tur är avgörande för tillväxtstatistiken) har bl.a följande innovativa förändringar gjorts: en dyrare vara får numera ett lägre pris i KPI-beräkningen, eftersom ”mervärdet” av den dyrare varans ”högre kvalitet” gör att den ”känns” billigare. Vidare har bl.a mat och energikostnader (helt centrala för den arbetande människan) tagits bort helt ur inflationsberäkningen (s.k. ”kärn”-inflation).

 

Vad gäller arbetslöshet, så inkluderar amerikansk officiell statistik endast de som aktivt sökt arbete inom de senaste 30 dagarna. De övriga arbetslösa (s.k. ”discouraged” workers), d.v.s majoriteten, ingår inte i statistiken.

 

Social Security och Medicaid-programmen har expanderats år efter år, men – överraskning! – inte finansierats. Om finansiering av dessa program skulle ingår i regeringens redovisning av budgetunderskottet, så skulle detta explodera till flera tusen miljarder dollar varje år (istälet för som nu, ett antal hundra miljarder).

 

Jag vet att det ovanstående känns barockt, omöjligt. Men det är icke desto mindre alldeles sant. Se bl.a denna artikel, eller denna, eller läs denna rapport.

 

Chefen för USAs riksrevision avgick också mycket riktigt i förtid i början av 2008, för att istället resa land och rike runt och spela in filmen I.O.U.S.A., som handlar om den förestående skuldkraschen.


Så. Siffrorna för arbetslöshet, inflation, och tillväxt i USA är en hög lögner. Troligen har tillväxt varit negativ de senaste åren, arbetslösheten och inflationen minst dubbla den rapporterade. Varför skulle man vilja ljuga på detta vansinniga sätt?

 

Inte minst av följande skäl: USAs kredtivärdighet hänger på dessa siffror. Och USA är, som bekant, helt beroende av utländska lån. Det visar sig alltså att bubblan som är Amerika har blåsts upp till bristningsgränsen – kollapsen kommer snart, och den kommer vara total.

 

Vad kan vi vänta oss?

 

Vi måste först komma ihåg att det innevarande dollarrallyt är en effekt av utförsäljning av amerikanska värdepapper – man byter aktier, obligationer, etc. mot statsobligationer, vilket höjer dollarn. Inom kort kommer emellertid en motverkande kraft: utländska stormakter som Kina, etc, kommer sjösätta egna stimulanspaket för att rädda sina respektive ekonomier. Därvid kommer de vara tvungna att likvidera sina dollarreserver – alltså sälja dollar.

 

Minns nu de nyligen hastigt exploderande amerikanska utgiftsposterna (kostnaden för bailouts etc till en följd av finanskrisen är redan uppe i ofattbara 7,36 tusen miljarder dollar – Paulsons omskrivna 700 miljarderdollarplan är bara en lilten del av det hela), vilket leder till ett behov av lån i samma storleksordning – dvs ett behov att finna en köpare av ofantliga mängder dollar.

 

Men de viktigaste aktörerna vill alltså nu sälja, inte köpa. Alltså kan USA inte längre försörja sig på lånade pengar.

 

Resultatet kan bara bli ett – sedelpressen. Och när den börjar snurra så är hyperinflationen oundviklig. Jag vill på nytt påminna om vad som hände i Weimarrepublikens Tyskland.

 

Läget är redan idag desperat: redan nu är 10% av den amerikanska befolkningen på food stamps. Minst 15% är arbetslösa. Det finns inga pengar till sjukvård, eller skolor, eller infrastruktur. Flera stater är luspanka, utfattiga. Landet är fullkomligt bankrutt – och krisen har bara börjat.

 

Vidare. En imploderande dollar kommer bryta sönder Bretton Woods systemet i sin helhet – d.v.s världsbanken, IMF, WTO, som alla baseras på dollarns hegemoni och därmed styrs av amerikanska diktat, kommer samtliga bryta samman. Amerikas 700 militärbaser jorden runt kommer överges.

  

Inte längre kommer världsekonomin gå ut på att producera ohyggliga mängder prylar att skickas till den amerikanske konsumenten i utbyte mot papperslappar (a.k.a. dollars) – faktum är, att amerikansk import i det närmaste kommer avstanna. Och därmed avstannar också den amerikanska ekonomin (vilken som bekant till 70% består av konsumtion), eftersom USAs multinationella företag ”globaliserats” – flyttat produktion till utländska sweatshops i länder med t.o.m sämre miljö- och arbetarlagstiftning än USA självt.

 

De stora industrier och ofantliga naturrikedomar (framförallt olja, men glöm inte grundvatten, etc…) som en gång tog USA ur Depressionen finns inte mer. De är outsourcade, förbukade, slut. Eran av amerikansk rikedom är över, resurserna sögs ut och slösades bort av den besuttna överklassen, som nu lämnar landet för lyxlägenheter i Dubai. Värdorganismen – USA – kollapsar.

 

Därmed kommer troligen – förhoppningsvis – ”kapitalismen” råka i motsvarande vanrykte som ”kommunismen” gjorde efter murens fall. Man får dock inte underskatta propagandisterna på världens alla DN och SvD-redaktioner; de kommer med all makt försöka motverka att insikten om kapitalismens mord på Amerika sprids.

 

Avslutningsvis. Det är i perspektivet ovan man måste se valet av Barack Obama till president. Nu, klockan fem minuter i tolv, släpps en (såvitt man kan förstå) tänkande människa fram till presidentämbetet. Han kommer att presidera över den största samhälleliga kollapsen i modern tid. Eliterna har redan sugit sig fulla av landets livsblod, mätta och nöjda lämnar de det sjunkande skeppet. De är inte hotade av ”Change”, eftersom denna kommer alldeles för sent.

 

Om man fortfarande vill se någon symbolisk seger för det progressiva i och med valet av en färgad president, får vara upp till var och en. Personligen gör jag det inte – Barack Obama har valts endast till att bära hundhuvudet för sammanbrottet. Vad det betyder för framtidens Ku Klux Klan-rekrytering vill jag inte ens tänka på.

  

***

 

Jag är medveten om att framtidsvisionen ovan är mycket mörk. Det finns dock ljuspunkter, och mycket hopp. Minns framförallt av landet vi talar om , USA, står för 25% av världens växthusgaser. Minns att det är det enda land som använt kärnvapen. Det är ett av de få länder som använder utarmat uranUSAs olagliga krig i Irak har dödat minst en halv miljon irakier. Det finns inget land som förbrukar så mycket energi per capita, och det finns inget land som producerar så mycket sopor. Planeten kan inte upprätthålla ett sådant land – det måste ta slut.

 

Som George H. W. Bush sade på Earth Summit 1992: The american way of life is not negotiable. Den amerikanska kollapsen är en direkt följd av sådan vidrig amerikansk arrogans – och därmed alldeles välförtjänt.


Vilken eller vilka statsbildningar som kommer stiga ur ruinerna av USA är naturligtvis oklart - men det skall mycket till för att de skall vara så farliga för planeten och mänskligheten som Imperiet de efterträder.

 
   

Av Anders Limes - 28 november 2008 16:26



En sak som präglar vårt moderna samhälle är den djupa kluvenhet som går rätt genom dess alla lager och indelningar. Oavsett om man avser intellektuellt resonemang, konst, vetenskap, samhällsbygge, så är vi i grunden kluvna i vårt förhållande till verkligheten och planeten vi bor på.

 

Denna kluvenhet har kommit till ytan i den nu pågående Depressionen: samtidigt som alla är överens om att vi måste konsumera mer för att rädda ekonomin, så är alla lika överens om att vi måste konsumera mindre för att rädda planeten.

 

Vi är alla överens om dessa två grundläggande sanningar, vilket leder till följande slutsats: vi måste välja mellan vår ekonomi och vår planet. Men den slutsatsen är ju uppenbarligen fullständigt befängd – vilken insikt leder till följande: Vår ekonomi måste brytas sönder så fort som det någonsin är möjligt.

 

Men det är en otänkbar tanke, och därför tänks den inte. Helst tänker de flesta av oss inte alls medvetet (men tveklöst undermedvetet) på dessa svåra saker. Låt oss fundera kring detta en stund – och låt oss i detta syfte kasta oss ut i psykodynamikens spännande värld!

 

Vi har enligt ovan en olösbar konflikt i relationen mellan ekonomi och planet – en konflikt av just den art som Freud talade om. Den olösbara konflikten kan förträngas, ofta på bekostnad av ett ”neurotiskt själsliv”, eller, i svårare fall, ”hysteri”. Om skyddsmekanismerna bryter samman inträder psykosen varvid verklighetsuppfattningen fullständigt kollapsar och patienten skapar sin egen verklighet, komplett med mystisk strålning, förföljelsemani, underliga röster, etc.




***


En psykiater jag träffade en gång berättade följande historia om patienten K:

 

K, 47, var enda barnet, ”klen” som liten, hade klarat av flytten hemifrån hjälpligt men var kvarstående mycket bunden till modern, som i sin tur hade en mycket nära kontakt med K. Fadern dog i unga år.

 

K hade mycket svårt att klara sig i vuxenlivet, och förlorade arbete efter arbete. En morgon kort efter ännu ett sådant nederlag på arbetsmarknaden skulle K resa på besök till sin mor. Han upplevde en svaghet och ostadighet på benen, men han klarade ändå resan. Väl hos modern vaknade K dagen därpå med total oförmåga att röra benen – K var ”förlamad”. Inga utredningar har till denna dag kunnat påvisa någon kroppslig sjukdom.

 

K är nu förtidspensionerad och har flyttat hem till modern igen. Och K och hans mor mår bättre än någonsin: hon kör runt honom i rullstol, lagar mat och bäddar ner honom till natten.

 

På så vis har den olösliga konflikten med barndomens slut och uppbrottet från hemmet ”lösts” genom en ”hysterisk förlamning”.

 

***


  

Alltså. Olösliga konflikter är oerhört slitsamma och farliga för individer som lever med dem. Personligen tror jag inte att ett samhälle är ett dugg bättre på att hantera olösliga konflikter än vad en människa är – vad tror ni?


Vänligen läs nu detta nyliga debattinlägg av George Monbiot. Monbiot, som de flesta av oss känner som en obotlig optimist (trots alla deprimerande saker han berättat om under årens lopp), är fullkomligt modfälld. Han undrar – precis som jag gjorde i det förra inlägget - om det är försent, närmare bestämt: om växthusets feedbackloopar redan har dragit igång, oåterkalleligt? 


Monbiot nämner emellertid inga andra begränsningar för fossilbränslen än politiska konventioner – d.v.s frivilliga neddragningar av konsumtionen. Med den utgångspunkten anser jag all pessimism vara ursäktad, eftersom minskad energikonsumtion är detsamma som minskad tillväxt, vilket är omöjligt att åstadkomma frivilligt i ett kapitalistiskt system – det är helt enkelt emot systemets natur.

 

Vänligen läs nu detta debattinlägg av professor Kjell Aleklett, chef för ASPO international.


Just här finns en smula hopp – faktiskt vårt enda hopp. De fossila bränslena håller på att ta slut. Därför kommer våra utsläpp av fossilt kol att minska långt snabbare än vad någon frivillig, politisk process kunnat ordna. Möjligen t.o.m tillräckligt snabbt för att rädda oss från den hastigt annalkande växthuskatastrofen. Möjligen! 


Och dessutom - när den fossila energin kollapsar så gör vårt ekonomiska system som sagt det också. Därmed kan den olösliga konflikten lösas, och vi kan befrias från det andliga skruvstäd vi suttit fast i sedan vi sålde våra själar till den eviga tillväxten. Det vill säga: till kapitalismen. Det vill säga: till den okontrollerade girigheten.

 

Det finns alltså, trots allt, ännu hopp. Hopp, för mänskligheten. Och hopp för vår lilla blå planet – det enda hem vi någonsin känt:





Av Anders Limes - 21 november 2008 15:07



De flesta människor man möter verkar vara överens om följande: utsläpp av koldioxid leder till att halten av koldioxid i atmosfären ökar. En ökande halt av koldioxid leder till stigande medeltemperatur på Jorden. Denna stigande temperatur leder till klimatförändringar, t.ex stigande havsytor. Vi behöver därför minska våra utsläpp av koldioxid.

 

Nästan alla människor jag har talat med om denna fråga, verkar ha uppfattningen att graden av uppvärmning står i proportion till halten av koldioxid – att man kan rita upp ett linjärt förhållande mellan koldioxid och temperatur, eller havsnivå.

 

Just här finns ett tyst feltänk. Man utgår, ofta omedvetet, från att vi talar om en linjär process, när ju verkligheten - vilket borde vara allmänt bekant - är i högsta grad icke-linjär och oförutsägbar.

 

Vadå icke-linjär? Jo – minns ni Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park? Han spelade en excentrisk matematiker som ständigt pratade om kaos och underliga attraktorer. Han ”förutsåg” att kontrollsystemen i parken skulle bryta ihop i en plötslig och okontrollerad kaotisk process, varefter händelseförloppet blev oförutsägbart. Denna förutsägelse grundade han på insikten att komplexa system i princip fungerar icke-linjärt, d.v.s har potential för plötsliga ändringar i sina tillstånd.

 

Jag har själv en gång fått i uppgift att modellera dynamiken i ett mycket enkelt system, bestående av ”vråkar”, ”rävar” och ”kaniner”. Fåglarna åt kaninungar och rävungar. Rävarna åt kaniner och vråk-ägg. Kaninerna åt gräs. Trots detta systems extrema enkelhet var det mycket svårt att justera indata (populationsstorlekar vid simulationens början samt barnafödande och aptit/jaktförmåga) så att det blev stabilt. När vi slutligen lyckats med det, ökade vi på försök rävarnas jaktförmåga med någon procent, varefter hela systemet kraschade: kaninerna utrotades, rävarna dog, och därefter svalt även vråkarna ihjäl.

 

Man kan beskriva systemet som en 3D-graf där x, y, och z-axlarna utgörs av de tre arternas populationsstorlekar. Grafen snurrar kring en punkt – en s.k ”attraktor” -  så länge systemet är stabilt: detta motsvaras av långsamma fluktuationer i populationsstorlekarna. Vid instabilitet lämnar systemet sin omloppsbana och hittar antingen en ny jämvikt – en ny attraktor, eller spårar ur och kraschar.

 

Ett exempel på ett komplext system i balans: en frisk människa som motionerar då och då och äter måttfullt enligt kostcirkeln. Beskrivande parametrar som blodsocker, kolesterol, etc snurrar i jämvikt kring sina attraktorer.

 

Tillför nu en massa extra energi (t.ex. i form av Big Macs) och stillasittande (t.ex. i form av dokusåpor). Systemet kommer först försöka kompensera med hjälp av negativa feedbackloopar, men sedan övervinns kontrollmekanismerna och systemet kraschar in i diabetes, högt blodtryck, kolesterolsjukdom, etc.

 

Om behandling sätts in (framförallt i form av insulin) kan systemet fångas in av en ny attraktor: organismen dör inte, utan hamnar i ett nytt jämviktsläge (som kallas ”det metabola syndromet”). Om ingen behandling ges fortsätter organismen braka iväg i kaos och obalans mot kollaps – d.v.s mot döden, i det här fallet troligen genom s.k ketoacidos.

 

Åter nu till klimatet. Larsen B-isflaket hade funnits i minst 10 000 år när det plötsligt kollapsade i februari 2002. Kollapsen förvånade forskarna: istället för att gradvis minska i storlek förintades hela isflaket (stort som Gotland) på ett par veckor. Det visade sig att smältvatten som legat ovanpå isflaket letat sig ner genom isen och slitit isär den, på plötsligt och oförutsägbart – icke-linjärt - sätt.


Det som hände Larsen B var alltså följande: oförutsedda positiva feedbackloopar tog över händelseförloppet och kastade ut systemet från sin tidigare attraktor runt vilken det cirklat i 10 000 år.


Och det är så det förhåller sig med komplexa, dynamiska system, som t.ex vårt klimat: de fungerar icke-linjärt; omställningarna är revolutionära.

 

Betänk nu följande positiva feedbackloop: permafrosten smälter. Därvid frigörs miljarder ton metan och koldioxid som hittills legat låsta i marken – motsvarande mer växthusgaser än vi hittills lyckats spy ut med alla fossila bränslen sammanlagt.

 

Betänk även denna feedbackloop: När isarna smälter kommer havsytan i dagen – och värme absorberas till havet istället för att reflekteras från den vita isen.

 

Det som är så ohyggligt skrämmande med allt detta är att feedbackloopar som dessa inte ingår i IPCCs berömda klimatmodell!

 

Alltså. Det kan vara så, att även om vi idag helt slutar använda alla fossila bränslen, så är det för sent. Det är möjligt att vi redan har lämnat vår tidigare attraktor, och att vi nu kastas mot en ny, drivna av feedbackloopar långt mäktigare än oss människor.

 

Denna nya attraktor kan antingen ligga relativt nära den nuvarande, och vi hittar en ny jämvikt i ett djungelklimat som under, t.ex Juraperioden.

  

***


Under Jura fångades koldioxid in från atmosfären och bands i växter, växter som sedermera fossiliserades och bildade stenkol och olja. Gradvis minskades därvid växthuseffekten, och klimatet kallnade.


Allt detta fångade, gömda, kol håller vi emellertid nu på att frigöra i atmosfären igen – och det finns onekligen en viss symmetri i att klimatet därmed skulle återvända till den jämvikt som rådde under Jura.


***


 

Eller också hittar planeten inte någon ny jämvikt som är förenlig med liv. Vi kommer då kastas handlöst mot ständigt högre temperaturer, och planeten blir en kokhet öken. Detta har redan hänt – på vår systerplanet, Venus.


Poängen är naturligtvis att vi inte har en aning. Vi har inte en aning om balansen redan är oåterkalleligt rubbad, om vi redan nu handlöst kastas iväg i en okontrollerad växthuseffekt. Och vi vet inte om planeten kan hitta en ny attraktor som är förenlig med liv – eller om vi genom att gräva upp och släppa lös den glömda och begravda kol-demonen har dömt planeten till undergång. Vi vet inte.

 

Som sagt: vårt globala ekonomiska system och dess energiförbrukning har blivit en monstruös, ständigt växande cancersvulst som hotar allt levande. Vi kan bara hoppas – eller be, om man känner för det – att denna cancersvulst kollapsar innan planeten gör det. Och hoppas – eller be – att det inte redan är försent.



Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ limes med Blogkeen
Följ limes med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se